Den var också en dag av förskräckelse och förundran, en frågornas dag.
De som var iakttagare till det som skedde "vordo förhäpne", såsom vi hörde i episteltexten.
Det heter också: "Och förskräckte de sig alle, och förundrade sig, säjande emellan sig: Vad mån detta vilja vara?"
Den helige Ande eller den heliga Anden - vilketdera det nu skall vara - visade sig inte vara någon lugnets och ordningens ande.
Tvärtom. Han ställde till oreda, sprängde gamla föreställningar och språkmurar, väckte förundran, förskräckelse och stor villrådighet. "Vad mån detta vilja vara?"
Berättelsen om det förbryllande pingstundret för osökt tanken till en liknande händelse, som evangelisten Johannes har förmedlat till oss. Johannes Döparen, den vildhonungs- och gräshoppsätande profeten och botpredikanten från öknen, klädd i kamelhår, hade ställt till en likadan oreda som den helige Ande på pingstdagen. Den gåtfulla profeten översköljdes av en störtsjö av frågor från de utsända prästernas och leviternas sida: Vem är du? Är du Elia? Är du Profeten? Vem är du?
Liksom för att göra villrådigheten ännu större och oredan ännu värre, säger Johannes till de frågvisa: "Mitt ibland er står en som ni inte känner." Härvid åsyftar han Jesus från Nasaret, minst lika gåtfull som han själv.
De religiösa specialisterna försökte få grepp om Johannes Döparen och Jesus av Nasaret med hjälp av det som de dittills visste, med hjälp av den lärdom, de tankekategorier och -mönster som de hade. Dittills hade de förmått identifiera och katalogisera de religiösa företeelserna och personerna med hjälp av detta kunnande, men här var något som vägrade låta sig inplaceras i detta system. Varken Johannes Döparen eller Jesus passade in i deras färdiga mönster. Dessa sprängde alla mönster och system. "Mitt ibland er står en som ni inte känner."
Metropoliten Johannes, min ortodoxa kollega under många år, berättade vad som en gång hände honom i den sovjetryska tullen. Jag tror det var på 70-talet. I den mycket detaljerade tullblanketten skulle noggrant anges allt vad resenären förde med sig in i Sovjetunionen. Där fanns kolumner och rader och rutor för allt tänkbart. Men han hade också en bibel med sig och för den fanns det ingen kolumn, ingen ruta, ingen rad. Efter mycken diskussion med en tullman kom de till att bibeln kunde antecknas i kolumnen för personliga handvapen eller något liknande - visserligen ingen dålig lösning från biblisk och teologisk synpunkt sett, eftersom Guds ord betecknas som Andens svärd.
Det systemet hade ingen kolumn, ingen plats för Bibeln.
De som stod och iakttog den första pingstdagens händelser hade inte heller någon kolumn för det som de såg, ingen kolumn, ingen ruta, inget fack, där de kunde placera in den helige Ande.
De blev tvungna att göra som den sovjetiska tullmannen, dvs. placera honom i den kolumn, i den ruta som låg närmast till hands: "Desse äro fulle med sött vin." För den företeelsen hade de en kolumn. Och i den hamnade alltså de andefyllda första kristna.
Han, till vars minne vi firar denna gudstjänst här i Fagervik kyrka, hamnade som vi vet ofta in i samma kolumn, dels på grund av vad han förtärde, dels på grund av vad han skrev och sjöng - in i samma kolumn och fack som de vilka den första pingstdagen blev fyllda av en annan spiritus.
I Carl Michael Bellmans fall var denna katalogisering och inplacering ingen nödlösning. Det fanns en färdig kolumn för dem som flitigt umgicks med vinet. En personlig nöd var visserligen förbunden med detta men också en personlig ära. Vid Svenska akademiens 50-årsjubileum hyllade Esaias Tegnér honom som Nordens vingud, men i samma hyllningsdikt talade Tegnér också om "vemodsdraget öfver pannan".
Att fira gudstjänst till minne av Carl Michael Bellman just på pingstdagen verkar alltså vara mycket motiverat.
Denna motivering blir ännu starkare, om vi beaktar, att Bellman uppvisade en likhet med pingstdagens händelser också - och framför allt - på ett djupare plan. Inte heller han passade ju in i de konventionella ramarna, om man nämligen beaktar vad han skrev och sjöng och inte bara vad han drack. Här fanns en annan spiritus, en som inte lät sig lika lätt infångas och katalogiseras som vinets.
I vilken kolumn skall man placera den som skriver både travestier på gammaltestamentliga gestalter och djupt allvarliga "Långfredags Tankar"? Hur skall man karaktärisera och katalogisera den som både gör parodi på Pauli brev och skriver den fromma psalm som vi nyss sjöng? Här möter vi den ogripbarhet som Tegnér antyder i sin hyllningsdikt:
"En sång som växer vild, och likväl ansad,
bär konstens regel, men försmår dess tvång
till hälften medvetslös, till hälften sansad…"
Orden "Mitt ibland er står en som ni inte känner" tycks vara relevanta och användbara också när vi umgås med Carl Michael Bellman.
I hans psalm, som vi nyss sjöng, är det mesta tämligen traditionellt och bekant, men gestaltat på ett personligt sätt. Psalmen är genomgående en bön om Guds omsorg. Orden "sörj" och "omsorg" förekommer sammanlagt inte mindre än 12 gånger i de 7 verserna.Det är en alltomfattande, heltäckande gudomlig omsorg, som Bellman här ber om - "Hjälp mig i min jämmer... När mig sorgen klämmer…"
Han ber Gud sörja för överheten, för Ordets förkunnare och för varje "lem i vart stånd", för "vår beta bröd" liksom också för "gods, gott namn och ära". Och döden, som Bellman så ofta nämner i sina sånger, glömmer han givetvis inte heller här:
"Sörj för mig och i min död…
för din dom var själv mitt stöd…
Sörj, min Gud, ock för min grav,
Tag mig därur glader.
Då all dödlighet kläds av.
Sörj för allt min Fader!"
Så faller alltså orden, när "Nordens vingud" sjunger en psalm och ber. Var skall man placera en sådan bedjare och sångare? Ingenstans, kan vi väl svara. Låt honom vara där han är. Låt honom vara den han är - unik på så många sätt, släkt med pingsten i all sin svårgripbarhet.
Psalmen i fråga är ingen pingstpsalm, men vid närmare påseende blir den det i alla fall. Bellman ber här om Guds beskyddande närvaro och närhet. Han ber sålunda om det som Jesus utlovar i denna pingstdags evangelietext. Jesus säger här, att han och Fadern skall komma till den som Fadern älskar "och bliva boende när honom".
"När honom", nära honom. Den rikssvenska professorn och biskopen Gustaf Aulén, har träffande sagt, att den helige Andes speciella tempusform är presens. Den helige Ande är helt enkelt Gud här och nu, Gud närvarande som livgivare, tröstare, beskyddare. Alltså det som Bellman ber om i sin psalm. Psalmen är en bön om pingstens Ande.
Luther var inne på samma tanke, när han sade, att den helige Ande är Guds välsignande och beskyddande kärlek, varmed han sluter allt till sitt bröst.
Bellman är svår att fånga in. Men har vi fångat in Guds helige Ande med definitioner av detta slag? Till all lycka inte.
Genast som vi försöker göra Anden gripbar, begriplig, hör vi ekot av Jesu ord till Nikodemus, han som kom med sina frågor till Jesus om natten: "Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden." (Joh.3:8)
Så får vi instämma med den första pingstens vittnen: "Vad mån detta vilja vara?
(Ur Hwad Behagas? 2002, nr 4)