Bellman i den samtida Göteborgspressen

Det är i Hwad Nytt? som Bellman för första gången omnämns som Nordens Anacreon i en dikt av Olof Bergklint. Epitetet återkommer sedan vid ett otal till-fällen i tidningens ingressser. Från att ha publicerat ett fåtal dikter under de första åren, fylldes tidningens sidor av skaldens alster under sommarmånaderna två år i rad. Under juni och juli 1776 kunde läsarna ta del av ett tiotal dikter av honom och året efter trycktes sammanlagt mer än trettio dikter under perioden maj-september.

Vad kan då ha föranlett denna stora mängd dikter i tidningen och hur beskrevs skalden inför göteborgarna? Det var med största sannolikhet Johan Simmingsköld, bekant till Bellman och Hwad Nytt?:s förmedlare av nyheter från hovlivet, som var den direkta orsaken till att dikterna fann sin väg till Göteborgstidningens sidor. Denne Simmingsköld skulle senare gå ett dramatiskt öde till mötes på grund av tvivelaktiga affärer och slutade, efter fråntaget adelskap och utpressningsförsök av Gustav III, sitt liv fängslad på den svenske kungens order i Königstein. Före dessa händelser hade han i alla fall den goda smaken att förmedla ett stort antal Bellmandikter till Göteborgs tidningsläsare.

Den bild av skalden som göteborgarna gavs var inte densamma som initierade stockholmare torde ha haft. Den bacchanaliska diktningen lyser med sin frånvaro i Hwad Nytt?. I stället rör det sig om uppvaktnings- och tillfällesdikter till kungahuset och högt uppsatta personer. Bellman framstår här som en aktiv deltagare i huvudstadens nöjesliv under de första åren av Gustafv III:s regim, med ett umgänge inom de finaste kretsarna. Tidningens introduktioner av dikterna är i sig små uppvisningar i panegyrik. Ett belysande exempel på hur de kunde se ut är en presentation från den 2 september 1777. Under rubriken ”Hwad Nytt med Posten” återfinns följande utläggning, som i ord räknat är längre än Bellmans impromptu:

Stockholm, den 18 august. /---/ De minsta stycken af wår qwicke Skald, Herr Hof-Secreteraren Bellman, förtjena at gömmas och förwaras ifrån wansklighetens wåld. Jag skickar här et Impromtu, ej längesedan skrifwet, då han war hos de Lärde och Patriotiske Bröderne, Herr Banco-Commissarien och Herr Professoren Bergius, som hushålla tillsammans, och, som på deras ägendom, straxt bredewid Carlberg, i alla hänseenden förelysa andra med sina efterdömen och sin lyckliga lefnad. Wår Bellman beskrifwer sit besök hos dem på följande wis:

Rapporteringen från huvudstadens sociala händelser är väl inte helt i linje med den moderna uppfattningen om vilken typ av nyheter som en dagstidning bör innehålla, tankarna går mer till Hänt i veckan och Svensk Damtidning än till Dagens Nyheter eller Göteborgs-Posten. För en nutida läsare, på ett avstånd av mer än två hundra år, är det emellertid intressant att se den bild som målas upp med det fina umgänget, den lättsamma tillvaron och diktarens förmåga att vid dessa tillfällen improvisera fram poem som, enligt Simmingskölds uttryckliga åsikt, är av sådan kvalitet att de inte bör undanhållas tidningens läsare och förtjänar att bevaras till eftervärlden. Simmingskölds hyllning av Bellmans poetiska förmåga ingår också i en vidare framställning av livet och deltagarna i förnäma kretsar, som han ständigt åter-kommer till i sin rapportering från huvudstaden. Den göteborgare som vid mitten av 1770-talet byggde sin uppfattning om Bellman på vad som förmedlades genom Hwad Nytt? skulle ha blivit förvånad och antagligen chockerad i mötet med ett framförande av de tidiga epistlarna eller Bacchi Orden-kapitlen.

Den 17 september trycks de sista Bellmandikterna för 1777 i Hwad Nytt? Detta är, så när som på en ensam dikt i mars 1778, sista gången Bellmans dikter publiceras i Göteborgspressen under hans livstid. Orsakerna till detta är säkert flera, men mycket talar för att Johan Henric Kellgren spelade en roll i händelseutvecklingen.

Kellgren hade ju återvänt till Sverige från Åbo under 1777, och i väntan på att få tillträda tjänsten som informator hos greve Meijerfeldt tillbringade han större delen av året hos släktingar i Västergötland. Under denna tid torde han ha haft tillgång till de lokala tidningarna, inte minst Hwad Nytt? Det är inte otänkbart att Simmingskölds ohämmade hyllning av Bellmans diktargåva samt den mängd av den senares poetiska bagateller, tillfälles- och uppvaktningsdikter som trycktes i tidningen utgjorde bidragande orsaker till det litterära lustmordet på den äldre skaldekollegan som ingår i ”Mina Löjen”, här återgiven med dess ursprungliga fotnot:

Kellgren var givetvis medveten om Bellmans bacchanaliska diktning, den är ju huvudmålet för angreppet, men invokationen av Anacreon kan även anspela på det flitiga användandet av epitetet i presentationerna i Hwad Nytt? Fotnotens angivelse av det stora antalet dikter och den höga produktionstakten för Chrysippus skulle då också kunna vara en anspelning på de många Bellmandikterna i Göteborgstidningen under sommaren 1777. Att den första tryckta versionen av ”Mina Löjen” publicerades i just Hwad Nytt? 10 och 14 juli 1778 är även det ett sammanträffande som ser ut som en tanke, om man är det minsta lagd åt det konspiratoriska hållet…

Vi vet att Bellman under ett decennium efter Kellgrens attack undvek att använda Anacreon som pseudonym. Han upphörde också med att låta trycka sina tillfälles- och uppvaktningsdikter i större antal i Göteborgstidningarna och publikationerna skedde i stället i Stockholmspressen.

Kellgren fick snabbt, vid sin återkomst till Stockholm, den position som hovpoet vilken Bellman själv hade eftertraktat. Bellmans kontakter med hovet var mindre intima under det nya decenniet. Men för de göteborgare som vid mitten av 1770-talet läste Hwad Nytt? måste skalden ha framstått som en av nationens mest produktiva och framstående vitterhetsidkare, som fritt rörde sig i de högsta kretsarna och lekande lätt skapade dikter vid varje tänkbart tillfälle.