I Bellmans fotspår. Litterära efterföljare i modern tid?

Självklara efterföljare till och uttolkare av Bellman som Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk behöver knappast någon närmare presentation. Låt oss därför istället gå över till några mer okända, eller i vart fall vid ett första påseende inte lika uppenbara bärare av den Bellmanska traditionen.

Dan Berglund, göteborgsk trubadur, gjorde sig ett namn under sjuttiotalet genom sina socialrealistiska politiska kampsånger. 1987 gav han efter flera års tystnad ut "Vildmarken", en skiva vars innehåll skilde sig väsentligen från de tidigare så agitatoriska. Här hittar vi mer traditionella visor, bland annat "Frasse Swahns Romance". Scenen är "Pustervikskällaren", en sedan många år riven krog invid Järntorget och publiken utgörs av dryckesbröderna som lätt chockade möts av en läskig syn när Frasse äntrar lokalen. Frasses näsa är alldeles blodig och på dryckesbrödernas uppmaning slår han sig ner vid deras bord och börjar berätta hur han har sargats så svårt:

Varje strof avslutas i god dryckesviseanda med en uppmaning att fylla på huvud-personens glas i akt och mening att lindra såväl de fysiska som de själsliga plå-gorna. I sista strofen sägs det till och med uttryckligen att det enda som kan få ho-nom att glömma bort den pinsamma händelsen är vinet; inga ord i världen räcker till:

Tankarna förs givetvis till Fredmans Epistel N:o 45, "Till Fader Mollberg rörande hans Harpa, och tillika et slags ad notitiam at Mollberg led oskyldigt på Krogen Rostock". Även här är scenen en krog där huvudpersonen Mollberg stiger in genom dörren, synligt blåslagen, och möts av dryckesbrödernas förundrade kommentarer:

Visserligen har huvudpersonen här fått sig en omgång av en för honom okänd man på krogen till skillnad från Frasse Swahn i Dan Berglunds visa som sargats under en kärleksakt med ett fruntimmer som han inte ens hade något direkt intresse för, men kamraternas reaktioner och händelseförloppet är snarlika varandra i de båda visorna. I sista strofen i epistel 45 konstaterar Bellman liksom Dan Berglund att han känner det som att han inte har kunnat påverka det som har hänt utan bara har tvingats med i det hela och att han känner sig orättvist behandlad:

Här får Mollberg ivrigt medhåll från sina dryckesbröder. Inte var Mollberg skyldig till det handgemäng som bröt ut och visst är det synd om honom där han sitter skadad och utan sitt instrument.

En annan trubadur som skapar i Bellmans anda är Lars Demian. Hans visor kan ses som en något modernare variant av Bellmans, den fiktiva publiken och deltagarna består av fyllon och vackra lockande kvinnor och ämnen som avhandlas är drickandet, ensamheten och och den ständiga bristen på pengar. Han är visserligen något mer pessimistisk i sin hållning än Bellman men resonemangen känns igen. Ett belysande exempel är "Skallen full av brännvin" från skivan "Man får vara glad att man inte är död” från 1994:

Brännvinet skall lindra sorgen över en förlorad kvinna och olycklig kärlek; konstaterandet att skalden skall dränka sorgen i sprit återkommer som ett genomgående motiv i visan. Samma återkommande uppmaning till drickande förekommer flitigt hos Bellman i var och varannan visa; är det inte för att glömma bort vad man har ställt till så handlar det om att uppmana sina dryckesbröder att dricka Bacchus till. En annan likhet mellan Lars Demians visor och Bellmans är att han vänder sig till en fiktiv publik som han kallar sina "bröder".

Allusioner och direkta kopplingar till Bellman förekommer även i tecknade serier. Den mest Bellmaninspirerade serien torde vara Arne Anka av Charlie Christensen, en berättelse i avslutade episoder om en diktande anka i det nutida Stockholm. Arne har ständigt ont om pengar och är ständigt full, bakfull, kärlekskrank eller allmänt olycklig. Scenen består av Stockholms krogar, både verkliga och påhittade, och publiken utgörs av likasinnade dryckesbröder med krogen, sprit och kvinnor som enda intressen. Den alltigenom cyniske Arne har själv utnämnt Bellman till förebild för sitt eget litterära skapande då dennes dryckesvisepoesi tilltalar Arne mer än något annat. Hela hans tillvaro tycks emellanåt utgöra en travesti på den värld som Bellman skapade i sina visor. Ett lysande exempel på kopplingen mellan Arne Anka och Bellman är den episod där Arne sörjer en annan känd trubadurs hädanfärd, nämligen Cornelis Vreeswijk. Han upprörs över att dagens ungdom nästintill betraktar Madonna, Eurythmics och Prince som svenska artister och konstaterar att ingen längre minns Cornelis storhet eller dricker Bacchus till. I ljuset av denna insikt beslutar han sig för att hedra sina idoler på ett passande sätt, nämligen att ta en krogrunda för både Bellman och Cornelis. Under sin färd mot den totala fyllan reciterar han Fredmans epistlar för alla som befinner sig i hans närhet. Kvällen avslutas passande nog i rännstenen där den gravt onyktre Arne i gatlyktans sken reciterar Fredmans epistel N:o 23 "Här ligger jag i rännstenen och betraktar mina gamla skor".

Jag har här försökt presentera några underhållare som verkar i Bellmans efterföljd. I själva verket finns det hur många som helst; man kan till och med se spår av Bellman i modern svensk rapmusik, till exempel stockholmsrapparen Petters, där vi finner en slags dialog mellan sångaren och dem som för tillfället utgör publiken; detta leder tankarna till den Bellmanska scenen där publiken involveras i skeendet på den fiktiva scen som sångaren skapat för stunden. Klart är i alla fall att vi ännu inte har skådat den siste Bellman-arvtagaren.