I Bellmans fotspår. Litterära efterföljare i modern
tid?
Det torde knappast finnas någon svensk poet som i samma
utsträckning som Carl Michael Bellman har gett upphov till
så många både litterära och musikaliska
efterföljare. Långt många fler är de som har
låtit sig inspireras av skalden utan att direkt verka i hans
fotspår. Någon (Göran Hassler) kallade Bellmans verk
för "ett av världshistoriens märkligaste och mest
levande monument". "Märkligt" för att han
lyckades roa alla, hög som låg, trots att stora delar av
hans produktion inte räknades som finkultur och "mest
levande" eftersom hans sånger och epistlar fortfarande
spelas och sjunges med samma glädje, lika populära som
någonsin förut. Samhällets olycksbarn som befolkar
Bellmans visor finns kvar än idag, om än i något
förändrad form.
Självklara efterföljare till och uttolkare av Bellman som
Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk behöver knappast
någon närmare presentation. Låt oss därför
istället gå över till några mer okända,
eller i vart fall vid ett första påseende inte lika
uppenbara bärare av den Bellmanska traditionen.
Dan Berglund, göteborgsk trubadur, gjorde sig ett namn under
sjuttiotalet genom sina socialrealistiska politiska kampsånger.
1987 gav han efter flera års tystnad ut "Vildmarken",
en skiva vars innehåll skilde sig väsentligen från de
tidigare så agitatoriska. Här hittar vi mer traditionella
visor, bland annat "Frasse Swahns Romance". Scenen är
"Pustervikskällaren", en sedan många år
riven krog invid Järntorget och publiken utgörs av
dryckesbröderna som lätt chockade möts av en
läskig syn när Frasse äntrar lokalen. Frasses näsa
är alldeles blodig och på dryckesbrödernas uppmaning
slår han sig ner vid deras bord och börjar berätta hur
han har sargats så svårt:
Hallå, du gamle skojare, Frasse Swahn
Varför är din näsa så blodig, fy fan,
Har du blivit sparkad av skinheads på den?
Kom sätt dig bland fulla buteljer och män
Fyll ditt glas, fyll ditt glas.
Varje strof avslutas i god dryckesviseanda med en uppmaning att fylla
på huvud-personens glas i akt och mening att lindra
såväl de fysiska som de själsliga plå-gorna. I
sista strofen sägs det till och med uttryckligen att det enda som
kan få ho-nom att glömma bort den pinsamma händelsen
är vinet; inga ord i världen räcker till:
Jag vräktes ohörd till denna jord
Och vräkes snart undan lika oåtspord
I vinet vid Pustervikskällarens bord
Kan den nesan dränkas men aldrig i ord
Fyll mitt glas, fyll mitt glas.
Tankarna förs givetvis till Fredmans Epistel N:o 45, "Till
Fader Mollberg rörande hans Harpa, och tillika et slags ad
notitiam at Mollberg led oskyldigt på Krogen Rostock".
Även här är scenen en krog där huvudpersonen
Mollberg stiger in genom dörren, synligt blåslagen, och
möts av dryckesbrödernas förundrade kommentarer:
Tjenare Mollberg, hur är det fatt?
Hvar är din Harpa? Hvar är din hatt?
Ach! hur din läpp är klufven och stor!
Hvar har du varit? svara min Bror.
Til Rostock, min far,
Min Harpa jag bar;
Där börjas krakel,
Om mig och mit spel;
Och bäst jag spelte, pling plingeli plång,
Kom en Skoflickare hjulbent och lång,
Högg mig på truten. Pling plingeli plång.
Visserligen har huvudpersonen här fått sig en omgång
av en för honom okänd man på krogen till skillnad
från Frasse Swahn i Dan Berglunds visa som sargats under en
kärleksakt med ett fruntimmer som han inte ens hade något
direkt intresse för, men kamraternas reaktioner och
händelseförloppet är snarlika varandra i de båda
visorna. I sista strofen i epistel 45 konstaterar Bellman liksom Dan
Berglund att han känner det som att han inte har kunnat
påverka det som har hänt utan bara har tvingats med i det
hela och att han känner sig orättvist behandlad:
Rättvisa verld, nu frågar jag sist:
Led jag ej orätt? — Mollberg jo visst.
Lider jag ej oskyldig? Gutår!
Harpan är sönder och näsan är sår.
Tvi sådan förtret!
Ej bättre jag vet
Än fly ur mit land
Med harpan i hand,
Spela för Bacchus och Venus, kling klang.
Bland Virtuoser ta stämma och rang.
Följ mig Apollo. Pling plingeli plang
Här får Mollberg ivrigt medhåll från sina
dryckesbröder. Inte var Mollberg skyldig till det handgemäng
som bröt ut och visst är det synd om honom där han
sitter skadad och utan sitt instrument.
En annan trubadur som skapar i Bellmans anda är Lars Demian. Hans
visor kan ses som en något modernare variant av Bellmans, den
fiktiva publiken och deltagarna består av fyllon och vackra
lockande kvinnor och ämnen som avhandlas är drickandet,
ensamheten och och den ständiga bristen på pengar. Han
är visserligen något mer pessimistisk i sin hållning
än Bellman men resonemangen känns igen. Ett belysande
exempel är "Skallen full av brännvin" från
skivan "Man får vara glad att man inte är
död” från 1994:
Bröder lyssna nu på mig det är nånting jag vill
säga
Ta det som en varning om ni kan
Kärleken till kvinnan är ingenting att leka med
Det är inte lätt att vara man
Jag trodde det var allvar köpte blommor hund och ring
Sen träffade hon en annan och nu har jag ingenting
Men tro inte att du är den första
Som har krossat hjärtat i mig
Nu fyller jag min skalle med brännvin
För att dränka minnet av dig.
Brännvinet skall lindra sorgen över en förlorad kvinna
och olycklig kärlek; konstaterandet att skalden skall dränka
sorgen i sprit återkommer som ett genomgående motiv i
visan. Samma återkommande uppmaning till drickande
förekommer flitigt hos Bellman i var och varannan visa; är
det inte för att glömma bort vad man har ställt till
så handlar det om att uppmana sina dryckesbröder att dricka
Bacchus till. En annan likhet mellan Lars Demians visor och Bellmans
är att han vänder sig till en fiktiv publik som han kallar
sina "bröder".
Allusioner och direkta kopplingar till Bellman förekommer
även i tecknade serier. Den mest Bellmaninspirerade serien torde
vara Arne Anka av Charlie Christensen, en berättelse i avslutade
episoder om en diktande anka i det nutida Stockholm. Arne har
ständigt ont om pengar och är ständigt full, bakfull,
kärlekskrank eller allmänt olycklig. Scenen består av
Stockholms krogar, både verkliga och påhittade, och
publiken utgörs av likasinnade dryckesbröder med krogen,
sprit och kvinnor som enda intressen. Den alltigenom cyniske Arne har
själv utnämnt Bellman till förebild för sitt eget
litterära skapande då dennes dryckesvisepoesi tilltalar
Arne mer än något annat. Hela hans tillvaro tycks
emellanåt utgöra en travesti på den värld som
Bellman skapade i sina visor. Ett lysande exempel på kopplingen
mellan Arne Anka och Bellman är den episod där Arne
sörjer en annan känd trubadurs hädanfärd,
nämligen Cornelis Vreeswijk. Han upprörs över att
dagens ungdom nästintill betraktar Madonna, Eurythmics och Prince
som svenska artister och konstaterar att ingen längre minns
Cornelis storhet eller dricker Bacchus till. I ljuset av denna insikt
beslutar han sig för att hedra sina idoler på ett passande
sätt, nämligen att ta en krogrunda för både
Bellman och Cornelis. Under sin färd mot den totala fyllan
reciterar han Fredmans epistlar för alla som befinner sig i hans
närhet. Kvällen avslutas passande nog i rännstenen
där den gravt onyktre Arne i gatlyktans sken reciterar Fredmans
epistel N:o 23 "Här ligger jag i rännstenen och
betraktar mina gamla skor".
Jag har här försökt presentera några
underhållare som verkar i Bellmans efterföljd. I
själva verket finns det hur många som helst; man kan till
och med se spår av Bellman i modern svensk rapmusik, till
exempel stockholmsrapparen Petters, där vi finner en slags dialog
mellan sångaren och dem som för tillfället utgör
publiken; detta leder tankarna till den Bellmanska scenen där
publiken involveras i skeendet på den fiktiva scen som
sångaren skapat för stunden. Klart är i alla fall att
vi ännu inte har skådat den siste Bellman-arvtagaren.
Karin Noomi Karlsson. (Författaren är doktorand vid
Göteborgs universitet.)
(Ur Hwad Behagas? N:o 3, 2001.)