Joomla 3.2 Template by Custom Varsity Jackets

Bellmanssångens Air

Submit to FacebookSubmit to Google PlusSubmit to TwitterSubmit to LinkedIn

©Anders Hallengren
I det avslutande och avgörande tragiska skedet i Harold Pinters och Joseph Loseys kända filmatisering av Leslie Poles Hartleys roman The Go-Between utbry­t­er ett åskväder som förmörkar bilden och vars slagregn blir ett oroligt och olustigt understrykande av upplösningen och fallet. Ovädret markerar vändpunkten i handlingen, peripetin.

 

Naturligt är att konstnären skildrar sina gestalters miljö och omgivning, kanske ser han dem med deras ögon. Men som bekant tjänar ibland, i synnerhet då uttrycks­sättet tenderar röra sig i expressionistisk riktning, miljön som en förstärk­ande bak­grunds­färg och kanske återspeglar eller förebådar känslor, tankar och skeenden. I den av­gör­ande scenen i Fritiof Nilsson Piratens Bokhandlaren som slutade bada utbryter — vilket helt stämmer överens med känslornas styrka — ett åskväder. Staffan Björck, som i Romanens formvärld anfört flera liknande exempel, förmodar att den yttersta förebilden är ovädret som utbröt efter Jesu död på Golgata. Och hur ofta berättas det inte att oväder utbrutit vid någons död, såsom vid Beethovens! Hur det nu än må vara med ursprunget till denna oväderssymbolik, tjänar väderleken ofta som episk eller känslomässig förstärkning — i diktningen är den ett vanligt uttrycksmedel.

En betydande roll spelar ljusväxlingarna i dagrarna och väderleksskiftningarna i Bellmans diktning.i Väderleken markerar och understryker hos Bellman nämligen känslorna, stämningarna och deras växlingar. Men då är det knappast fråga om någon bibelreminiscens utan snarare en närhet till samtidens opera och teater, där ovädren — med hjälp av molnkulisser, åskmaskiner, etc. — infaller plötsligt och häftigt i scenerierna. Teatern och operan får man således ha i minnet i detta sammanhang och inte minst den särpräglade men för tiden inte ovanliga sceniska teknik som mötte åskådaren på Drottningholmsteatern.

Men det är även fråga om något som låg i tiden, eller som Henrik Hildén uttryckte det i Studier av naturen i Linnéseklets svenska diktning (1925): ”Åskväder hava frestat många diktare allt sedan Homeros' tider. Under 1700 talet blir motivet nära nog obligatoriskt för varje landskapsbild”. Och nära nog genomgående är då ovädret uttryck för känslor eller tankar. Det kan vara en spegling av den oerhört trängtande kärleken som i Thomas Thorilds tredje lovsång till Hildur eller ge en bild av ångest och timlighet som i Bengt Lidners ”Yttersta domen”, ”Messias” och ”Spastara” eller som i ”Medea” frambringa eller beledsaga kärlekens kraftfulla födelse:



Men Jasons kölar snart med spända segel gunga,

De under vädrens ras till Kolkis stränder ljunga;

Och strax... strax svallar detta bröst i stormar af begär;



Väderleken kan ha skiftande betydelser i diktningen, och det gäller lika väl storm som stiltje, vilka båda liksom höst och vår lätt får symbolisk innebörd. Under 1700 talet finner vi många exempel. Även det fridfulla sköna landskapet — såsom i pastoralen — kan ibland betraktas på detta sätt. Landskapet kan ges en själslig innebörd, vara en bild av ett inre tillstånd. Hildén påpekar att ”Före Bellman har ingen diktare — knappast ens Creutz — någon klar insikt om att landskapets karaktär bestämmes till icke ringa del av atmosfären.” Men atmosfären och landskapet bestäms i sin tur till icke ringa del av något annat — de kan återspegla, symbolisera och förstärka känslor och stämningar. Detta gick Hildén i sin brett upplagda studie aldrig in på, trots att några av hans citat högeligen erbjuder möjlighet.

Man kan som exempel anföra: ”Och Movitz slår sina lovar kring 'lilla Lotta i köket' och hennes öppna barm, 'högt svällande, brusig och varm'”, allt vid en timme då:



Månen han blänker,

Rimfrosten stänker

Stjernan sig sänker,

Men skyarne gå.



Väderleken har en tydlig roll i de scenerier som målas upp för oss och de stämningar som slås an på luta och i poesi hos Bellman. Det är stundtals rent av så, som Oscar Levertin uttryckte det i Svenska gestalter, att sol och vackert väder beror på epistlarnas drottnings, Ulla Winblads, humör.

Man kan här erinra sig två av 1300-talspoeten Petrarcas dikter till den undflyende Laura ”in vita”, där storm med åska utbryter när Laura reser bort för att besöka en sjuk väninna;



[...] jorden gråter, solen borta är

Och mot sin vän i andra nejder smilar

[...]

Och Eolus till havs och himmels häpnad

Oss låter känna, vad som försiggår,

Då, änglars lust, hon vänder bort sin skepnad.



När Laura återvänder är hon djupt sorgsen till mods,



Och sköna ögon gjuta tår på tår;

Kring himlen därför än dra skyar tunga.



Liksom Petrarcas dyrkan av Laura var hövisk, är Bellmans beskrivning av Ulla Winblad det, trots det sensuella och ibland backanaliska i tonen. Som trubadur kommer här hans släktskap med de medeltida truba­durerna till synes. The Last of the Troubadours kallades han av Hendrik Willem Van Loon och Grace Castagnetta.

I den kända tjugofemte episteln, där vi får följa Ulla Winblads överfart till Djurgården, råder i första scenen ett oväder. Åskan går, det blåser och böljorna svallar. Havets mytologiska väsen härskar och sjödemoner sitter på havets skum. Men Venus, som är Ulla Winblad, har inträtt i bilden beskyddad av änglar, delfiner, sefirer och Afroditekultens kraft. Då svallar plötsligen inte vågorna längre, det mojnar, och



Skyarna bli ljusa,

Och Solen ler.

Venus på fältet är,

Snäckan som hänne bär,

Sirad med Vimplar och Blomster, den gula vasen skär;

En Triton med Solhatt stor

Nu ror.



Denna förvandling är både en yttre och en inre. Skönheten har segrat och gjutit sin välsignade balsamiska olja på vågorna och svept glädjens och återuppståndelsens härliga frid över tingen. Detta är Venus' triumf. Den segrande skönheten, kärlekens och samvarons fröjd är med på seglatsen. Stormen bedarrar och ljuset träder in. Vi möter här en bild som är — för att använda konsthistorikern Ragnar Josephsons ord — ”det lyckliga ögonblickets”. Närheten är i bildkonsten stor till François Bouchers ”Venus triumf”, Sandro Botticellis ”Venus födelse'', Carlo Celsius' ”Bacchus och Ariadnes triumf” och Giovanni Battista Tiepolos ”Amfitrites triumf”.

Ovädret träder ofta in i Bellmans bildvärld när stämningen är högstämd eller sorgsen. Så är det i ”Bacchi Tempel, öpnadt vid en hieltes död”. Vid stranden av en sjö beskrivs en storm med friska bilder. Stormen visar sig symbolisera Movitz' död, vilket vi förstår när, strax därpå, en båt anländer som medför Movitz' stoft. Men då har stormen vänts till majestätiskt stiltje:



Böljan sig mindre rör,

Eol mindre hviner,

När Han från Stranden hör

Våra Mandoliner;

Månan han skiner,

Vatnet glittrar lugnt och kalt

Cyrén, Jasminer

Sprida vällukt öfver alt



Kanske anar man i denna stämning av lycklig frid Movitz' pånyttfödelse. Sången slutar med att den havande Ulla Winblad föder en ny Movitz. Så sluter sig cirkeln. Men i ”Bacchi Tempel öpnadt vid corporalens samt ordens oboistens Fader Movitz död” betonar himlens makter endast sorgen:



Flodens sorl och vädrens flägt,

Stierne hvalfvets dunckla låga,

Månans skymning tänd och släckt,

Ökar nu min plåga,

Döden åt min andedräckt

Måttar med sin båga.

[...]

Ufvars rop och bergens dåhn

Ögat ned i dvala säncker,

Åskan kullrar till och från,

Sig i floden dräncker.

Nattens gastar, troll och råhn

Syns när blixtret bläncker.



I ”Det lyckliga skeppsbrottet” har stormen en annan funktion, den är metaforisk eller symbolisk, och Bellman närmar sig här, liksom flera gånger förr och än fler senare, den centrallyriska stämningen. Camilla sitter vid stranden av ett brusande hav, där avbrutna master och rivna segel skymtar:



Du flyktiga Lycka, jag vågar

At sjunga om dig med förakt:

Du liknar den böljan, som tågar

Mot skeppet at krossa dess prakt



Och i ”Acteons sång”, i första scenen av tredje akten, blir det en homerisk liknelse:



Som böljan krusar

Frusar

Brusar

Mot den branta klippan slår,

Som stjernan prålar,

Målar

Strålar

Mellan molnen, där hon går:

Så förtjänst och dygd

Prålar i vår bygd

Och rår



Men, dessutom:

Mellan moln och vågor dubbel klarhet får

Molnen och vågorna bildar en bakgrund mot vilken ljuset lyser fram med ännu större kontrastverkan. Ovädret är dock alltid — vad roll det än har för helheten — något mäktigt och kraftfyllt, men mer sällan så apokalyptiskt såsom i ”Zions högtid; Öfver Evangelium på Andra Söndagen i Adventet”:



Märk! i stjernor, sol och vatten

hvad for tecken förestår,

Månen slocknar, böljan slår

Väktare! hvad lider natten?



Något liknande är det dock även i den biografiskt intressanta epistel 79:



Charon i Luren tutar,

Stormarna börja hvina

Trossar och tåg och klutar

Lossna nu til slut



Skummet kring båten ”jäser, fradgar och fräser” så undergångsartat, att man väl snarare kan komma att tänka på en stormmålning av Aivasovsky än en rococomålning; och stormen är en bild av den hägrande förgängelsen och ett uttryck för känslan av att livet går mot slutet av sina bana,



Til sin förvandling lutar

Snart min lifsminut



Nu står han mitt i båten och timligheten känns alltmer påtaglig, döden väntar:



Hjelp; hör den mörka ståten

För et hiskligt larm;

Blixt, Norrsken, Dunder och fasa

Rundt kring om skyarna rasa



Något helt annat är det i epistel 55, där ovädret snarast är en salut och en orkester som spelar upp till livets fest. Här är naturen en del i livfullheten som är ett så utmärkande drag hos Bellman:



Vädret är lugnt, skyarna simma,

Blixt och Norrsken lysa vatnets plan;

Slott och altan

Börja at glimma

Mån försilfrar kägelban.

Stäm Dulcian,

Gyckla en timma

För Diana, Mars och Pan.



Ett strax förbipasserande slagregn ställer till oreda, men blir inte mer än ett intermezzo i den festivitas som tar ny fart när regnbågen visar sig. Och i epistel 21 blir ovädret ett festpreludium:



Skyarna tjockna,

Stjernorna slockna,

Stormarna tystna, som örat upfylt,

Staden i dimma,

Tornena glimma.

Månen försilfrar hvad solen förgylt,

Hundarna skälla,

Portarna smälla;

Spänn nu din bas.

Hvart man sig vänder

Pottor i gränder

Klinga i gatan, hej lustigt Calas!



Ett annat gott exempel är epistel 39 som målar idel idyll i hur allt och alla vaknar till liv i gryningen, men inleds med förebådande verser där dagbräckningen förstärks genom samtidigt mojnande:



Storm och böljor tystna ren,

Himla hvalfvets matta sken

Mer och mer försvagas,

Ren det börjar dagas,

Molnen simma

Qualm och dimma

Bådar solens bleka strimma



Ovädret tjänar som kontrastskapare liksom mörka nyanser gör ljusa ännu ljusare och komplementfärger förstärker varandra. Så är det även i epistel 42, men då det kortspelande herrskapet börjar betrakta det vintriga landskapet blir det en lyrisk naturskildring. P.D.A. Atterbom menade i Svenska siare och skalder att det var ett inslag av romantik: ”framställningen höjer sig här till romantik i det ögonblick, då de spelande, trötta vid att ideligen se på klöfver och ruter, öppna fönstret att betrakta den stjernrika vinterhimmeln och månskenet på snön, sjön, skogen, under det blicken öfversväfvar isfältens åkande forbönder, skridskolöpande pojkar och bjellerklingande slädfarter ända bortåt det aflägnaste fjerren”. Men strax därpå blir vintervädret till och med en uppmaning till glädje och fest:



Lyss åt luckan hur det yr,

Hur det smattrar, sprids och flyr.

Eol stormar, luften tjocknar,

Stjernan slocknar,

Månen flyr.

Därför i så lustigt lag,

Och på en så kulen dag,

Lät oss Bacchi safter prisa

Med en visa;

Glasen tag.

Kling klang för min flicka, så trogen i nöden,

In i döden, in i döden!

Hvem skal blanda? Jag.



Vid Ulla Winblads återfärd från Djurgården, skildrad i epistel 50, kvarstår naturkrafternas livfullhet hela tiden, de lägger sig inte till ro för hennes närvaro som i tjugofemte episteln. Hela sceneriet saluterar henne i stället:



Phoebus förnyar

De gyllene skyar,

Kring städer och byar Bestrålar vår syn;

Hästarna blänka,

I vattnet sig sänka,

De stampa och stänka

Och gnägga til skyn.

Åskan bullrar,

På molnena kullrar;

Diana ren knallar

Bland Ekar och Tallar;

Där blixten ljungar,

Sjelf Jupiter gungar

Bland Gudar och Kungar

I vattubryn.



I många epistlar, t.ex. 48 och 49, är väderleken en del i idyllen och friden. Sammalunda kan sägas om nr 162 i ”Fredmans Testamente, Sommarmorgon den 2 augusti 1787. Pastoral'', där emellertid skalden är på gott humör och ger en hyllning till naturen, vilken blir huvud­personen. Annars är händelserikedomen, rörligheten och livligheten karakteristiska kännetecken för Bellmans stil. Och epistlarna äger till stor del handlingens, tidens och rummets enhet såväl i glädje som i sorg. De är dramatiska, men ibland träder känslan och stämningsmåleriet i förgrunden.

Forskningen har visat hur väl skiftningarna i stämning följer varandra i text och musik hos Bellman. Det finns ofta en direkt motsvarighet mellan diktens tonväxlingar och musikens. Enheten i Bellmans poesi gäller också mellan dess människor, känslorna och formen. Likaså råder, som vi här har sett exempel på, starka samband mellan det episka, lyriska och dramatiska — och väderlekens skiftningar, vid målandet av den sinnliga världens fröjd och tragik.



FINE

 

 

 

 

 

1 Forskare som Lamm (1911, 1918), Sylwan (1943), Afzelius (1944) och Britten Austin (1967) har vackert studerat naturskildringen hos Bellman men knappt observerat dess och än mindre väderlekens betydelse som poetiskt uttrycksmedel.