Joomla 3.2 Template by Custom Varsity Jackets

Recension: Gutår Båd Natt och Dag

Submit to FacebookSubmit to Google PlusSubmit to TwitterSubmit to LinkedIn

av Jennie Nell

[även publicerad i Hwad Behagas? n:o 3-4 Anno 2015]

Richard Forsgren. Foto: Elisabeth Zeilon ©


Långt innan trubadurerna gjorde Carl Michael till sin var han skådespelarnas poet. De första uttolkarna av Bellmans visor var hans skådespelarvänner, inte minst Lars Hjortsberg, som var en av sin tids största skådespelare och som kom att bli en av de första betydande Bellmantolkarna.


          Det är därför en glädje att se att skådespelare och regissörer åter börjar ta sig an Bellman. Hösten 2014 spelades Hugo Hanséns hyllade entimmesföreställning Bellman! på Klara Soppteater i Stockholm, där Sofia Ledarp gav en oförglömlig tolkning av en tidlös och genuslös Fredman.
          Den 22 april i år presenterade dramatikern, teaterkritikern och regissören Gunnel Bergström en estradföreställning baserad på Bellmans verk på Riddarhuset i Stockholm, där skådespelaren Richard Forsgren tolkade ett antal av Bellmans epistlar, sånger och brev, ackompanjerad av den unge (jazz)gitarristen Leo Krepper, som efter en något osäker start snabbt visade sig behärska Bellmanmelodierna med sensibilitet och virtuositet. Föreställningen upprepades vid Koppartälten på Hagadagen den 30 maj i år inför en entusiastisk publik.
          Den enkla scenen bestod av ett bord, en flaska, en bok, och en bägare. Richard Forsgren var klädd i 1700-talskläder, liksom gitarristen bakom sitt notställ. Den avskalade dekoren passade väl till det intima formatet. Personligen kan jag klara mig utan 1700-talsutstyrsel när föreställningen så uppenbart handlar om alla och envar, om skilda människoöden, oavsett tidsepok, och där gestaltningen av Bellmans ord och det tidlösa i hans diktvärld står i första rummet. Men kostymen skadade inte heller, särskilt inte i de mer dramatiserade tolkningarna, där Forsgren tilläts att fritt gjuta liv och blod i musik och ord, till publikens förtjusning.
          Gunnel Bergström har gjort ett till största delen tämligen kanoniskt epistel- och sångurval med några få oväntade och välkomna inslag såsom en deklamation av Bellmans sorgedikt över Gustaf III:s död, ”Ögat badar sig i tårar”, och en interaktiv lek med det inledande recitativet ur epistel 33, där publiken fick små lappar med alla repliker att ropa ut, för att tillsammans återskapa den kakofoni av röster som i episteln strömmar ut över Skeppsbron. Det var en rolig och insiktsfull övning, där Forsgrens förmåga att entusiasmera och engagera sin publik blev tydlig.
          Det mest underhållande numret var nog ”Mollberg satt i paulun” där Forsgrens skicklighet som skådepelare manifisterades i en dramatisk gestaltning av den välkända slagsmålsepisteln, nr 41, och där han lyckades imponerande väl med att samtidigt gestalta en näsvis men harig Wingmark och en bakfull och stingslig Mollberg.
          De mest gripande och nydanande numren var utan tvekan epistlarna 43 och 35: ”Värm mer öl och bröd” – traditionellt en så kallad ’kvinnoepistel’ då den under 1900- och 2000-talen ofta sjungits av kvinnliga uttolkare – fick vi höra med Fredmans villrådiga och oroliga mansröst, som i Forsgrens inkännande tolkning pendlade mellan lätt desperation, ödmjuk ängslan, och innerlig omtanke om Ulla Winblad som riskerar livet i barnsäng i rummet bredvid. I ”Bröderna fara väl vilse ibland” –  en epistel som ganska ofta framförs med en komisk underton –  fick publiken istället en rörande tolkning av den bedragne Fredman, som i öl och finkel söker döva sin förtvivlan över den sköna Anna-Gretas ’obeständighet’. De mörka känslorna som uttrycks i episteln men som oftast göms eller glöms, tilläts dominera: svartsjukan, vreden, sorgen.
          Det är i sådana här tolkningar som Bellmans geni uppenbarar sig som tydligast, och när han tveklöst kan jämföras med Shakespeare: Fredman upphör att vara enbart en rollfigur i en diktvärld; han blir en respresentant för människan i alla hennes skiftande känslolägen.
          Forsgren är uppfriskande opåverkad av den långa och ibland hämmande trubadurtraditionen. Han kanske inte är en lika skolad sångare som skådespelare, men inte desto mindre har rösten en behaglig timbre med en vacker och varm ton. Som skådespelare är han känslig och precis, och har förmågan att med mycket små medel i gestik och mimik – en blick, en handrörelse, en förändrig i andningen eller kroppshållningen – förmedla subtila skiftningar i känslo- och stämningslägen, allt utmärkt ägnat att uttrycka det skiftande spektrum av ljus och mörker, glädje och förtvivlan, livslust och dödslängtan som präglar Bellmans epistelvärld.
          Carl Michael Bellman hade en förmåga som ingen annan under 1700-talet att göra konst av livet. Richard Forsgren gav med sina tolkningar nytt liv åt Bellmans konst.

Tack, Richard!