Recension: "Strunt alt hvad du orerar" av Peter Lind

Submit to FacebookSubmit to Google PlusSubmit to TwitterSubmit to LinkedIn

Avhandlingsförfattaren Peter Lind.  Foto: Uppsala universitet

 

Tidigare publicerad i TfL Tidskrift för Litteraturvetenskap 2014:3-4 ISSN 1104-0556, ss.141-143 och publicerad på Bellman.org med tillstånd från TfL.

© TfL och Jennie Nell 2014

 

Peter Lind, ”Strunt alt hvad du orerar”. Carl Michael Bellman, ordensretoriken och Bacchi Orden, Studia Rhetorica Upsaliensa 4, red. Otto Fischer, Uppsala: Uppsala universitet, 2014, 322 s. (diss. Uppsala)

 

Efter att länge ha förknippats nästan uteslutande med Fredmandiktningen,har Carl Michael Bellman (1740–1795) under de senaste tre decennierna ägnats flera studier som belyser andra delar av hans författarskap: 1986 studerade Sven Thorén Bellmans religiösa diktning, och 2004 försvarade Stefan Ekman sin avhandling om Bellmans gravdikter,för att bara nämna ett par. Den 4 april 2014 sällade sig Peter Lind till denna skara, då han försvarade sin doktorsavhandling om Bellmans Bacchi Orden vid Uppsala universitet.

 


Bacchi Orden, ett modernt samlingsnamn på ett flertal verksom gick under varierande namn såsom ”Bacchi Ordens-capitel” eller ”Riddar-capitlet af de två förgylta svinen”, var en fiktiv skämtorden som Bellman skapade på 1760-talet som en parodi på samtidens så utbredda ordensväsende blandde högre stånden i samhället. Bacchi Ordens medlemmar bestod emellertid av en brokig samling förfallna drinkare. Bellman medverkade själv i orden, liksom hans vänner, och kapitlen (som sammankomsterna kallades) utgjordes av skämtsamma sånger, parodiska parentationer och burleska scener. Dessa Bellmans upptåg blev mycket uppskattade som privatunderhållning i Stockholms salonger under flera årtionden. De framfördes framförallt hemma hos Anders Lissander, chef för Manufakturkontoret och under en tid Bellmans arbetsgivare. Det lissanderska hemmet höll ofta litterära och musikaliska salonger i huset på Götgatan i Stockholm. Dock kom ordensdiktningen snart efter Bellmans död att överskuggas av den tidlösa Fredmancykeln, då den nödvändiga kunskapen om 1700-talets ordensväsende och sociala kultur snart föll i glömska. På hans egen tid gjorde emellertid ordenskapitlens enorma popularitet att Bellman aldrig riktigt accepterades i de höglitterära kretsarna.
 

De grova skämten om fylleri, sex och kroppsvätskor, kombinerat med den intrikata retoriken och den ofta rätt märkliga intrigen, har inte nämnvärt sporrat forskningen att ta sig an detta verk. Tidigare har professor emeritus Lars Lönnroth, som också agerade opponent vid disputationen av Linds avhandling, bidragit väsentligt till studiet av Bellmans ordensdiktning. Någon akademisk avhandling har dock aldrig exklusivt ägnats denna del av den mångfacetterade skaldens produktion förrän nu.

Lind gör här en insats att belysa och förklara en för vår tid svårförståelig diktvärld. Han söker klarlägga sambanden mellan de seriösa ordnarna och Bellmans skämtorden med avseende på de ceremoniella processionerna, talen och de retoriska medlen. Han visar även framgångsrikt hur den samtida publiken kan ha förstått parodin som uppstår då retoriska mönster och stilmedel från ’låga’ genrer som dryckesvisan blandas eller likställs med motsvarande från ’höga’ genrer som den andliga talekonsten eller den seriösa ordensretoriken, eller när grova brott mot den klassiska retoriken, den belevade umgängesetiketten eller den goda smaken, bärs som ett dygdemärke.

Efter en kort inledning som beskriver vad Bacchi Orden är, presenterar Lind sin teoretiska bakgrund och ett ramverk för sin undersökning samt ger en belysning av ordenskulturens retoriska medel. I de kungliga ordnarna, som Serafimerorden eller Frimurarorden, samt i de privata sällskapsordnarna, som Utile Dulci, användes ceremoniel och vältalighet i pedagogiskt syfte. Man ansåg att dessa medel kunde användas till medlemmarnas moraliska fostran, som ett led att skapa exempla(föredömen). Flera personer i Bellmans umgängeskrets var medlemmar i diverse allmännyttiga eller vittra ordnar och sällskap, och Bellman själv var med i bland andra Arla Coldinuorden och Timmermansorden, vilket gjorde honom välbekant med ordnarnas yttre former.

Lind demonstrerar hur likriktad ordensretoriken var; snarlika tal och symboliska handlingar användes oavsett ordens karaktär, och det var också det som gjorde att Bellmans parodier kunde bli så framgångsrika, då brotten mot decorum (det passande) blev tydliga i såväl tal som ceremoniel. Talen i de seriösa ordnarna kretsade vanligen kring medlemmarnas goda namn, deras dygd, sociala ställning och ”kapacitet att förvalta ordens ideal och lärdomar och sprida dessa vidare till nya lovande proselyter” (s. 122). Bellman överförallt detta till en bacchanalisk morallära, där den initierade publiken fick ”ett bisarrt pärlband av spektakulära missgrepp och övermodiga klavertramp” (s. 123) i ett dråpligt och skamlöst spel med den etablerade ordensretoriken och där utmaningen av det passande sker i såväl ord som handling.

Bäst lyckas Lind med de kontextbundna analyserna där även de större temana Bellman behandlar (och som är typiska för tidens vältalighet överlag) som dygd, hjältens egenskaper, plikt och ära granskas och där Linds egna analyser och slutsatser får ta plats. Dygdeetik och vem som förtjänade att kallas hjälte, var seriösa ämnen man skrev såväl debattartiklar som dissertationer om, och som ofta behandlades i tidens teaterpjäser, operor och diktverk. Lind leder läsaren genom Bellmans antitetiska användning av dessa begrepp, något som klargör den dråplighet och den humor som hans samtida torde ha upplevt i mötet med Bacchi hjältar; värdighet, nit och dygd manifesterar sig i målmedvetet supande, blodsprängda ögon, osammanhängande tal, och förstånd nog att ”välja rätt sida i kampen mellan Bacchus och Venus” (s. 191).

Spännande, om än med nödvändighet delvis spekulativt, är Linds försök till återskapande av actio, själva framförandet i gestik, rörelsemönster och uttal (Bellman var mycket sparsam med sådana anvisningar för ordenskapitlen) – en av avhandlingens många förtjänster. Detta gör Lind med hjälp av bland annat manualer för skådespelare under 1700-talet. Rekonstruktionen ger en för nutida läsare belysande insikt i 1700-talets och de privata divertissementensorganisation, praktiska genomförande och sceniska gestaltning.

Något som hör till de de mindre fördelaktiga aspekterna av avhandlingen är avsaknaden av en väl underbyggd diskussion om retorisk teori och praktik, något jag som läsare förväntar mig av en avhandling inom ämnet retorik. Den retoriska översikten är mycket begränsad och inskränker sig till relativt grundläggande diskussioner om decorum, talets delar och ethos, pathos, logos inom epideiktiken (talekonst som frambär beröm eller klander). Lind diskuterar till del även 1700-talets retoriksyn, som förvisso lyckosamt inflikas i avhandlingen vid behov, men jag  saknar referenser till framförallt de romerska retorikmästarna, exempelvis Cicero eller Quintilianus – som tvivelsutan hörde till Bellmans egna förebilder. Ett större fokus på retoriken i sig hade även kunnat förstärka den underliggande diskussion om tidens retoriska allmängods som också förs fram i avhandlingen.

Ur retorisk synpunkt är det intressantaste kapitlet det som handlar om en av ordensbröderna, Janke Jensen, som ”retoriskt monster” (s. 163). Här lyckas Lind visa precis hur och med vilka medel Bellman travesterar seriös retorik och ceremoniel, på ett sätt som också får läsaren att förstå och uppskatta den ibland starkt tidsbundna humorn.

En ytterligare förtjänst är att Lind förmår att visa allvaret som ligger bakom parodin och spexet, liksom den retoriska bildning och insikt som krävdes av såväl författaren som hans publik för att groteskerierna skulle få djup och mening. Bellman var inte ensam om att skriva om alkoholiserade eller fattiga. Dessa var som karaktärstyper rätt vanliga i tidens lägre komedier och de skildrades ofta som löjeväckande och dumma. Men de försupna ordensbröderna skildras hos Bellman som ömkansvärda medmänniskor som brukar de medel som står till buds för att hantera ett bittert livsöde där döden alltid är närvarande. Bröderna gör sig under den burleska ytan till tolkar för ett ordensideal som är vardagligt snarare än högtravande, medmänskligt snarare än föraktfullt och nivellerandesnarare än hierarkiskt, något som också pekar fram emot tematiken i Fredmans epistlar.

Peter Linds avhandling belyser sålunda en tämligen outforskad del av Carl Michael Bellmans omfattande författarskap och lyckas med att levandegöra inte bara ett svårförståeligt diktverk men också ett stycke svårtillgänglig kulturhistoria – 1700-talets ordensväsende och parodi på densamma – och lämnar på så vis ett välkommet bidrag till Bellmanforskningen. Linds uppslagsrika avhandling är dessutom klädd i en osedvanligt elegant språkdräkt. Den omsorg han lagt ned på texthantverket gör avhandlingen till en fröjd att läsa, och den smidiga vetenskapliga prosan gör bokens mer intrikata och detaljerade analyser lättillgängliga, även för den som inte är insatt i ordensretorik eller i Bellmans diktvärldar. 

 

Jennie Nell