av Hasse Nilsson ©

Epistel 1: Gutår båd natt och dag!

En grandios prolog till epistlarna och ett dundrande preludium till Bellmans diktvärld. Urmakaren Jean Fredman, Bacchus apostel framför andra, håller upprop bland sina lärjungar och bjuder dem och oss välkomna till sin backanal. Nå är alla redo? Gutår både natt och dag!

Epistel 2: Nå skrufva Fiolen

Detta är en av de mest tumultartade och bullrande krog- och dansepistlarna. Fader Berg stryker sin silversträng och förför sin publik som en fiolspelman i förbund med mörkrets makter. Balen virvlar fram mot den höjdpunkt där Fredman i de sista raderna förkunnar den gyllene regeln i sitt backanaliska evangelium: ”Supa, dricka, ha sin flicka är vad sankte Fredman lär”.

Epistel 3: Fader Berg i hornet stöter

Fader Berg, en ”Stads-virtuos på flere Instrumenter” skruvade i den förra episteln på fiolen. Här tar han till valthornet. Med gycklarens inlevelse skildrar Bellman ruset och glädjen och hyllar för första gången Ulla Winblad och hennes ”systrar”. Dansen, ruset och älskogsleken får till slut Fredman i extas, han ser stjärnor och blixtar och vacklar ombord på Charons båt.

Epistel 4: Hej Musikanter ge Valdthornen väder

I de äldsta epistlarna målar Bellman upp en krogvärld där dryckenskapen, dansen och sexualiteten är hejdlöst orgiastiska. Här manar Fredman på sina musikanter som vore det en rockkonsert på liv och död han befaller också till att dyrka Venus och resa kärlekens tempel på stolar bord och varhelst en flicka finnes. ”Hej musikanter” är en av de mest ekivoka epistlarna.

Epistel 5: Käre bröder, så låtom oss supa i frid

Episteln är den första Bellman skrev. I den starkt bibelparodiska texten framträder Fredman i sin ursprungliga roll som ”predikant” i en församling med drinkare på krogen Terra Nova i Gaffelgränden. Episteln är en backanalisk mässa där Fredman högtidligt manar sina apostlar till dryckenskap.

Epistel 6: Käraste Bröder Systrar och Vänner / Med helso och frid

En starkt bibelparodisk epistel tillägnad galimaterna (lustigkurrarna) på Djurgården. Episteln är den näst äldsta i hela diktcykeln. Fredman är, som han var tänkt från början, en dryckenskapens och erotikens predikant som i bibelparodiska vändningar mässar för sin församling.

Epistel 7: Fram med Bas-Fiolen, knäpp och skrufva

Fredmans erotik stäms ofta i moll, gråten, svartsjukan och döden är inte sällan en närvarande klangbotten. Här möter han oss vid sitt och Ulla Winblads kärleksläger och vi får följa med genom hela akten fram till orgasmen, den lilla döden, till tonerna av Fader Bergs mollkadenser. Instrument som symbol för genitalierna är ofta förekommande hos Bellman.

Epistel 8: Dörrarna öpna, Fiolerna klara!

Dansen spelar en mycket framträdande roll i epistlarna, den åttonde är tillägnad epistlarnas dansmästare korpral Mollberg. Fast dansen som Fredman låter Mollberg bjuda upp till har knappast turer för de finare salongerna. Vild och extatisk virvlar den ut och in genom fönstren så dansparen bryter armar och ben och trossbottnarna brakar.

Epistel 9: Käraste Bröder, Systrar och Vänner

Till en menuett ur J.H. Romans Drottningholmsmusik stämmer Fader Berg åter sin fiol till dans, och Fredman iakttar balen med målarens öga. Han är kommentatorn som låter oss vara med, samtidigt som han själv deltar. Den högt älskade nionde episteln sammanfattar själva essensen i Fredmans universum; ”Här är Bacchus buden, här är Kärleks Guden, här är all ting, här är jag.”

Epistel 10: Systrar hören min musik

Bellman hade en oöverträffad känsla för ordens musik. Ibland kan man rent av höra en melodi vid läsningen av epistlarna. Här drillar tvärflöjterna i varje textrad. Budskapet är lust och glädje, låt oss dricka och dansa och låt oss inte bry oss om världen utanför.

Epistel 11: Hej! sade Fredman hvar gång han hörde Valdthorn börja skråla

En av Bellmans mest livsbejakande epistlar. Världen är underbar så länge det finns flickor, rikligt med öl och bra musik på krogarna – Fredman manar till dans, och när dansen slutar tar älskogen vid – ”det bästa återstår”. Den rusiga livsglädjen som dövar insikten om tillvarons utsatthet är ett återkommande tema i Fredmansdiktningen.

Epistel 12: Gråt Fader Berg och spela

Till tonerna av Fader Bergs elegiska flöjt gråter Fredman i efterdyningarna av det stora slagsmålet på Gröna Lund där han själv råkat sällsynt illa ut. Han har bittert fått erfara priset av sticka näsan för djupt i kannan och av att bjuda upp fel flicka till dans. Blåslagen och bakrusig betraktar han den sönderslagna och skövlade krogen.

Epistel 13: Nå ä nu alla församlade här

I de äldsta epistlarna rasar ofta balerna ohejdat, sjöslag skulle vi väl närmast säga på modern svenska. Här räknar Fredman in sin hjord med drinkare. Uppslutningen är i det närmaste mangrann och Fader Berg svettas med sitt valthorn. Balen blir i sanning glädjerik för envar, utom för den svartsjuke.

Epistel 14: Hör I Orfei Drängar

Episteln, som givit sitt namn åt den berömda Uppsalakören och blivit dess lystringsvisa, är tillägnad bröllopspoeten Wetz. En mindre framgångsrik diktare vars mödor vid Apollons hov möter ringa uppskattning, men bland bägare och stop och i ruset på krogen blir han genial i sina egna och i Fredmans ögon.

Epistel 15: Käraste min Theophile

Här vänder sig Fredman till sin lärjunge, den käre Theofilos, med anvisningar om hur han skall leva ett rättskaffens liv som en Bacchus tjänare. Episteln formar sig till en lovsång över dåligt ölsinne och ger oss en minutiös genomgång över hur ett backanaliskt modelejon bör se ut på 1700-talets baler.

Epistel 16: Fader Bergström fingra ditt Oboe, blås

Episteln, som är tillägnad Djurgårdens krogmusikanter, handlar om en dans, betydligt lugnare än de våldsamt backanaliska turer som rasar i andra epistlar. Här är det en hårfrisör och en lakej som är huvudpersoner i en stillsam ringlek – men framåt midnatt gungar både tak och golv.

Epistel 17: Systrar och Vänner

Här rör sig de sensuellt klädda flickorna i den betagande veka menuetten, vinet flödar, struvorna bjuds laget runt och den erotiska stämningen tätnar. Fredman trivs och känner sitt ansvar som överstepräst i församlingen. I sista strofen tycker han att det är nog med det sensuella spelet och han tar tag i balen och ropar ”Hvem vill bli Brudgum? här har ni brud”.

Epistel 18: Gubbarna satt sig att dricka

Episteln var ursprungligen inte tänkt att ingå i samlingen, men vid utgivningen 1790 införlivades denna främmande fågel i verket. Det enda som förenar den med epistlarna är att några av gubbarna på Terra Nova, som den är tillägnad, är välkända Fredmanfigurer, Benjamin Schwalbe och Jergen Puckel. Episteln skildrar deras dryckeslag.

Epistel 19: Trumslagarn kommer, flickor god dag!

Här bjuder Fredman ut oss på en orgiastisk ”frukost i det gröna” med smörade våfflor och struvor, öl och brännvin och barfotadans på Djurgården. Naturligtvis är spelmännen på plats och det dröjer inte länge förrän suparna går laget runt och trumvirvlarna smattrar.

Epistel 20: Står du och gråter?

Ännu en orgiastisk balepistel fylld av imitationer och sceniska krumsprång. Episteln är tillägnad virtuosen Fader Berg. Epistlarnas driftkucku Jergen Puckel dansar efter bästa förmåga medan ”Bergen” blåser i sitt valthorn så han blir både blå och röd. Episteln mynnar ut i Fredmans bacchanaliska bekännelse; ”Vinet i mit tycke Mycke Kärlek öfvergår.”

Epistel 21: Skyarna tjockna 

Den första strofen innehåller en av den svenska litteraturens vackraste skildringar av staden, en månskenskväll i Gamla stan år 1770. Därifrån flyttas vi snabbt in till krogens varma och larmande liv där musikanter väsnas och slagsmålen hänger i luften. Episteln slutar med ännu en Fredmansk positionsmarkering. ”Venus jag följer, med Bacchus jag flyr”.

Epistel 22: Glasen darra mellan knogen

Den 22:a episteln är en av de märkligare i hela viscykeln. Bellman har inspirerats av en väggmålning i det så kallade Apotekshuset på Gröna Lund, vars ägare var engagerad i Ostindiska kompaniet – därav den orientaliska exotismen. Den ordmålande sublima prosalyriken och den orgiastiska dryckesvisan flätas samman till en fantastisk och alldeles unik epistel.

Epistel 23: Ach du min Moder!

Ack du min moder är en av de mest beundrade epistlarna. Den har beskrivits som Carl Michael Bellmans Jobs-predikan och skildrar drinkarens tillvaro som pendlar mellan djupaste dödslängtan och rusigaste lycka. Genom de åtta stroferna tar Fredman oss med från rännstenen till himmelen, i ett av den svenska litteraturens mest kongeniala mästerverk.

Epistel 24: Kära Syster! Mig nu lyster

Inför krögerskan på Bruna Dörren målar Fredman upp bilden av drinkarens dödslängtan, dödsskräck och brännvinstörst. Han vet hur man ska lägga orden, för att få medlidande och för att få en gratissup innan han ”törstar ihjäl”. Episteln har beskrivits som ett makabert och bacchanaliskt bondfångeri.

Epistel 25: Blåsen nu alla

Episteln är utformad som en final till en första samling av 25 epistlar som Bellman planerade att publicera. Och det blir ett mäktigt postludium med hela den antika gudavärlden på scenen för att bistå Ulla Winblad under överfarten till Djurgården. Episteln börjar som en kostymopera men undan för undan faller maskerna. Venus blir Ulla Winblad, hennes snäcka blir en roddbåt och scenen förvandlas till en Djurgårdsbal.

Epistel 26: Hvar står Fiolen? säj min Son

Den illa tilltygade Movitz gråter ut hos mor Berg medan han spelar på sin basfiol. Han har blivit blåslagen och svårt knivskuren av en svartsjuk korpral sedan han visat sig intresserad av en ung dotter till krögarparet på en krog i Kolmätargränd. Bedrövad slickar han både blödande sår och kärlekssåren ty Lotta blev till råga på allt elände bortförd av sedlighetspolisen.

Epistel 27: Gubben är gammal, urverket dras

Gubben är gammal. Urmakare Fredman ser sin tid rinna ut och betraktar det liv han har levat. Sambandet mellan döden och kärleksakten blir tydlig för honom. Av den bombastiske dryckeshjälten och förste älskaren finns blott en skugga kvar och den lilla människan Johan Fredman blottar sig.

Epistel 28: I går såg jag ditt barn, min Fröja

Epistel skildrar hur Ulla Winblad är nära att gripas av sedlighetspolisen men lyckas slippa undan tack vare sin skönhet. Paltarna, som de kallades var ett ständigt hot mot de prostituerade. Till det skrämmande spinnhuset dit de olyckliga fördes var det aldrig långt. Här brister Fredman ut i ett brandtal till Ullas och den fria kärlekens försvar.

Epistel 29: Movitz tag dina pinnar

Bara en gång uppträder en av Fredmans apostlar på en aristokratisk bal. Movitz är bjuden som trumslagare. Även om menuetten är sirlig är stämningen lika erotisk tät som på krogbalerna. Under ytan av fransk konversation, elegans och tillgjorda manér regerar lustarna. Hög som låg lyder under samma livets lagar i Fredmans universum.

Epistel 30: Drick ur ditt glas, se Döden på dig väntar

Döden är ständigt den mörka fond vari Fredmansvärlden speglas. Här är Fredman en märkt skepnad på tröskeln till det sjukrum där den lungsjuke Movitz ligger på sitt yttersta. Fredman kan inte trösta sin vän, men han manar honom att spela och dricka ännu en tid och Bacchus safter tycks åstadkomma underverk.

Epistel 31: Se Movitz, hvi står du och gråter

Movitz är av och till epistelvärldens driftkucku. Bellman drar sig inte för att göra narr av honom och här gör han det i närmast slapstickform. Movitz har funnit en villig flicka men plötsligt dyker det upp en rival som tar henne ifrån honom, och dessutom tvingar honom att under örfilar och slag spela på sin basfiol medan kärleksakten fullbordas framför honom.

Epistel 32: Kors! utan glas, du ser ut, din Canalje

En säregen epistel där Bellman gör ett porträtt av Fader Movitz. Hans målning byggs up av detaljer som föreställer något annat än vad helheten avbildar. Han låter Fredman, halvt på skoj, halvt på allvar teckna en parodisk bild av Movitz utan glas. Han gör det genom att likna honom vid ett skepp som är på väg att gå i kvav. Men ordningen återställs, Fredman bjuder på en sup och vraket får vind i seglen igen.

Epistel 33: Stolta Stad!

Aldrig har huvudstaden skildrats med mäktigare trumpetstötar och skickligare penna än i denna, den svenska litteraturens mest kongeniala Stockholmsskildring. Detta är inte dikt, inte visa. Det är sångdramatik av ett slag som Bellman själv har skapat: från ett sammelsurium av röster och Skeppsbrons kollektiva musik, frigör sig en roddbåt med destination Djurgården, ombord finns Ulla och Fredman. Ljudkulissen blir en landskapsmålning och helheten en bedövande vacker ögonblicksbild av folkmyllret vid hamnen i Stockholm på 1770-talet.

Epistel 34: Ach hvad för en usel koja!

Stadsbränder var vanliga på 1700-talet. I Gamla stan kastade sig lågorna lätt från tak till tak. Här är elden lös hos Movitz i Kolmätargränd. Allt är kaos. Bellman blandar röster, rop, och eldflammor i en kakofoni som har det självupplevdas ångestladdade skärpa. Melodin är lika dramatisk med sitt entonigt malande och hetsigt stegrade tempo. Till slut övergår dramatiken till förnöjsamhetens insikt: äger man som Movitz inte mer än man kan bära med sig spelar ett nedbrunnet hus ingen roll.

Epistel 35: Bröderna fara väl vilse ibland

Fredmans ångest möter oss i några av epistlarna. Kanske som mest tydligt i detta kärleksdrama. Fredman har blivit bedragen av sin Anna Greta, trots allt han har gjort för henne: skyddat henne från sedlighetspolisen, gömt undan hennes barn på barnhuset och hållit supgille med dögrävaren när barnet dog. ”Natt och dag jämt i fylleri” försöker han döva sin sorg.

Epistel 36: Vår Ulla låg i sängen och sof

Ulla Winblad är skönheten själv. När hon vaknar, vaknar naturen till liv. När hon gör entré på krogen fylls varje kund av ”frihet, lust och lycka”. Men när sedlighetspolisen dyker upp, fyra halta gubbar som arresterar henne och för henne till spinnhuset – ett öde som drabbade många av stadens prostituerade – blir livet åter grått och fattigt.

Epistel 37: Mollberg, stå stilla, stå stilla vid grind

Vid grinden till Kungsträdgården stod på Bellmans tid en vakt som skulle se till att enklare folk inte slapp in. Här har Korpral Mollberg vakten och ger Fredman och oss en inblick i en lustgård där aristokratin spatserar och där grevinnor ”mötas och trängas”. Episteln är speciell med tanke på att den är mycket olik de rumlande bal- och dryckesvisorna och blir en hyllning till kungen, hans vackra park och hans armé.

Epistel 38: Undan, ur vägen, se hur’ Profossen med plumager

Här drar ett begravningsfölje genom gränden till skrällande militärmusik. Soldater, krögare och dryckesbröder hedrar den döde korpral Boman. Den groteska paraden anförs av en pompös Mollberg och hopen av drinkare rumlar fram. Paraden blir nästan som ett cirkusfölje och staffaget av krögerskor och drinkare blir en säregen kuliss till det makabra skådespelet.

Epistel 39: Storm och böljor tystna ren

Här ger Bellman oss en av den svenska lyrikens ljuvligaste skildringar av en morgon på landet. För en gångs skull har vi lämnat den bullrande staden och befinner oss på Liljans krog i Torshälla tio mil utanför staden. Porträttmålaren Movitz arbetar vid sitt staffli medan Fredman häcklar hans dråpliga porträtt av krögerskan. Melodins inledande sju toner var länge Sveriges Radios Paussignal.

Epistel 40: Ge rum i Bröllops-gåln din hund!

Det katastrofala bröllopet hos Bensvarvars, en krog på Söder, är ett tumult som utvecklas i rasande tempo. Det börjar med en skorstensbrand och slutar med ett rungande slagsmål där den vigselförrättande prästen passar på att ta för sig av bröllopskollekten som egentligen var avsedd för ett sjukhusbygge. Episteln är en burlesk med stora delar av epistelvärldens persongalleri som vittnen.

Epistel 41: Mollberg satt i paulun

Mollberg har för vana att unna sig ett riktigt slagsmål varje gång han fyller år. Det här året råkar den helt oförstående Christian Wingmark illa ut, för att det, såsom Mollberg ser på saken, ”faller sig så”. Här är Fredman bara en rapportör, som berättar vad som sker, och rummet där Mollberg bor blir som en teaterscen där han brakar lös som med all sin rusiga urkraft.

Epistel 42: Ren Calad jag spår och tror

Bellman har mer än någon annan beskrivits som sommarens skald. Det är ytterligt ovanligt att det är vinter i någon av hans visor. Här har i alla fall vintern lagt sitt iskalla täcke över Mälardrottingen och Fredman och hans vänner har tagit sig ut till en lantlig krog i Hägersten för att spela kort. Mellan givarna och det hetsiga spelet visar Bellman vilken storartad landskapsmålare han är, vyerna över den istäckta Mälaren tillhör den svenska litteraturens vackraste Stockholmsskildringar.

Epistel 43: Värm mer Öl och Bröd

Födelsen, erotiken och döden är alltid nära sammanlänkade i Bellmans diktning. Här möter vi denna treenighet i sin mest genomförda konsekvens. Detta är en av de allra innerligaste och mest gripande av epistlarna. Ulla Winblad ska föda och barnmorskan är tillkallad. Fredman är orolig, han står bredvid och ger råd efter bästa förmåga. Han är djupt medveten om att förlossningen hotar Ulla till livet.

Epistel 44: Movitz helt allena

Movitz är ingen framstående förste älskare, tvärtom, hans kärleksäventyr är sällsynt otursförföljda. När han äntligen har en flicka på kroken åker han på stryk eller gör bort sig av andra skäl. Här har han helt enkelt tittat för djupt i flaskan och somnat. Istället för att resa det Venus altare som uppenbarade sig sitter han nu på krogen Tre Liljor och sjunger en sorgesång över sig själv.

Epistel 45: Tjenare Mollberg, hur är det fatt?

Den internationella storpolitiken inspirerar sällan Bellmans sångmö. Men här lyser undantaget som klarast. Polen har delats upp av mäktiga grannar och när Mollberg spelar en Polska på krogen Rostock uppfattar kroggästerna det som en propaganda för Polen. Man ger sig på honom och slår sönder hans instrument. Mollberg brister ut i klagan och ger oss en av de första appellerna för yttrandefrihet i den svenska litteraturen.

Epistel 46: Undan ur vägen, ge rum för Courirn

Epistel 46 är en av två tvillingepistlar där handlingen går vidare i nästföljande epistel. Krögarmor på Wismar har gått ur tiden och Mollberg skickas ut för att ordna med alla de sysslor och bestyr som måste utföras för att hon ska få en värdig begravning. En uppgift som korpralen tar sig an med militärisk disciplin och beger sig av till häst i språng.

Epistel 47: Kommer intet Mollberg, Jo nyss på stund

Här skildras hur det egentligen gick för Mollberg under hans försök att ordna med begravningen som han red ut att bestyra i föregående episteln. När Mollberg dagen efter återkommer till sterbhuset har han uträttat det mesta, han glömde visserligen sådana petitesser som kista och begravningsföljet, men brännvinet är tack och lov i hamn.

Epistel 48: Solen glimmar blank och trind

En klenod i den svenska visskatten. Få av Bellmans visor är lika välbekanta. Aldrig tidigare har Stockholm skildrats med samma storslagna måleri. Visan beskriver en båtfärd på Mälaren en sommarmorgon 1769. Varje strof är en betagande bild av det vaknande landskapet tills visan mot slutet övergår i mustig erotik.

Epistel 49: Mamsell Ulla, märk Mamsell

Via sjövägen återvänder Fredman och hans vänner till den krog där man spelade Trisette en vinterkväll i epistel 42, men nu är det sommar och slädarna på Mälarens is har ersatts av fiskebåtar. Fikakorgarna är fullpackade med godsaker, och inte minst dryckesvaror. Bellman har valt samma melodi som till epistel 42, vilket understryker sambandet mellan visorna.

Epistel 50: Phoebus förnyar

Ursprungligen planerade Bellman att ge ut sina epistlar i avsnitt om 25. Här har han skapat en final, en motsvarighet till epistel 25 som skulle avsluta den första delen av samlingen. I den roddes den undersköna Ulla Winblad till Djurgården, nu återvänder hon i triumf, nu liksom då uppvaktad av hela den antika gudavärlden och allsköns sagoväsen. Episteln påminner om en grandios operafinal.

Epistel 51: Movitz blåste en Concert

Här hamnar vi rakt in i en backanalisk jam session, en musikalisk soaré på krogen Tre Byttor. Instrumenten trakteras av Movitz, Mollberg, Wingmark och Bergström medan Ulla förvånande nog uppträder som operasångerska. Den orgiastiska föreställningen är en parodi på tidens underhållning i de borgerliga salongerna.

Epistel 52: Movitz, mitt hjerta blöder!

Movitz har förlorat sin flicka, den lättfotade Charlotte har hastigt dött där hon satt vid spinnrocken på tukthuset. Movitz gråter men Fredman vet var trösten finns – på krogen. Han ber Movitz följa Bacchus evangelium och fly från kärlekens snaror till friheten i ruset. Drick och akta dig för kärleken är ett av Fredmans viktigaste budord.

Epistel 53: Vid et stop Öl och några Supar

Det är en trist och grå höstkväll. Fader Berg är oinspirerad och vill inte spela. Motvilligt låter han fiolen sjunga och gästerna börjar så smått få upp ångan. Då dyker plötsligt tullaren Sjögren upp, utsänd av myndigheterna för att snoka upp illegal spritförsäljning. En veritabel lynchning utbryter, där Fredman till slut ingriper så att tullaren inte slås ihjäl.

Epistel 54: Aldrig en Iris på dessa bleka fält

Detta är en av de mer kända epistlarna. Vemodigt, vackert och elegiskt besjungs Katarina kyrkogård och korpral Bomans begravning. Den bacchanaliska begravningsprocession som förde Boman genom staden i epistel 38 känns mycket avlägsen inför den gråtande, fattiga änkans sorg. Fredman vet dock tröst: Njut av Movitz strängaspel och välj en ny korpral.

Epistel 55: Så ser Han ut midt bland de strålar

Bellman är sommarens skald. Här skildrar han Mollbergs kägelspel vid Hammarby Tull en vacker sommarafton 1770. Episteln är till lika delar naturlyrik som en meteorologisk sensation med allsköns väderlek på samma gång, dessutom regnbåge och norrsken. Spelet fortgår, bål och ölstop töms och kamraterna slår bom på bom till dess de helt ger sig hän i Bacchus famn.

Epistel 56: Se Mollberg med svart Råck och Flor

Mollberg har sorg. Mor Maja på krogen Förgyllda Bägaren har dött. Mollberg har förlorat sin kopplerska och begråter henne och den förseglade krogen. Fredman sjunger tungt om livets oundvikliga förgängelse, men försöker så gott det går att muntra upp den sörjande korpralen med blommor och en kvarting brännvin.

Epistel 57: Allting är rigtigt clareradt och gjordt

Mollberg är epistlarnas ceremonimästare. Ett barn har fötts och det glada budskapet ska förkunnas. Mollberg skickas iväg för att bjuda in gäster till barnsölet. Han är så ivrig att han måste kallas tillbaka för at smörjas med den nybryggda likören och förmanas att inte ge sig in i diskussioner om faderskapet.

Epistel 58: Hjertat mig klämmer

Bellman drog sig inte för att använda stora kontraster mellan ord och musik. Här har Fredman upptäckt vännen Kilberg död bakom disken på den tomma och torrlagda krogen. Fredman känner själv döden kalla och han vill gå och hänga sig. Detta drama ger oss Bellman till tonerna av en luftigt, graciös, menuett (för övrigt samma melodi som Opp Amaryllis) ”klingeli plingeli klingeli plang”.

Epistel 59: Båtsman tag nu din lufva

Med samma dramatiska teknik som i Stolta Stad målar Bellman en kakofoni av röster, stoj och stim på sjömanskrogen Lokatten. Här samlas sjöfarare och drinkare till gräl och glam, språk och dialekter studsar mellan väggarna och Fredman trivs som fisken i vattnet. Melodin är densamma som i inledningsepisteln.

Epistel 60: Sitter du ännu och ljuger

Brännvinsadvokaten Kulkus är en udda person i epistlarna, liksom detta är en udda epistel. Här är det rättegång på grund av något ”som passerat”. Vad som egentligen har hänt går inte att utreda i denna tragikomiska rättegångsparodi där personerna är dråpligt karikerade.

Epistel 61: Kära Mor!

Den kortaste episteln i samlingen är också en av de mer okända. Den är en reduktion på alla de bullrande balepistlarna. Fredman vänder sig till krögarmor på krogen Fyrkanten och ber henne arrangera en natt i dans och fylleri. Fredman är inspirerad, vällustig och i sitt sanna esse.

Epistel 62: Movitz Valdthornet proberar

Om den förra episteln var samlingens kortaste så är denna en av de längsta. Dansen är ett centralt tema i många epistlar. Här skildras ”den sista balen på Gröna Lund” i en kakofonisk ögonblicksscen där det dansas en stojande polska i facklors sken. Röster från hantverkare, fyllbultar och gatflickor blandas, tempot stegras, spänningen tilltar och sensualiteten vibrerar – tills sedlighetspolisen, paltarna, plötsligt gör razzia och sången tystnar.

Epistel 63: Fader Bergström, stäm upp och klinga

Bellman hade ett ansträngt förhållande till kyrkan, dock ej till tron. Kyrkans män försökte tidvis stoppa spridningen av Bellmans visor. Rasande över kyrklighetens dubbelmoral låter Bellman sin Fredman brista ut i en veritabel avhyvling av prästerskapet. Här bjuds till dans, vin och flickor och sådant som natten ljuvlig gör. Inför publiceringen av epistelsamlingen friserades de hårda angreppen på kyrkan bort och kvar blev en av de mer sjungna och älskade av Bellmans visor.

Epistel 64: Fäll dina ögon och skäms nu din tåssa

Episteln är snarlik razzian i epistel 62: På Frömans värdshus i Hornskroken spelar Movitz upp till dans medan Lotta, uppklädd i lånta fjädrar, går på jakt efter kunder bland de manliga gästerna. Plötsligt utbryter ett knivslagsmål, Movitz vänder bort blicken och upptäcker sedlighetspolisen som förbereder ett tillslag.

Epistel 65: Movitz med flor om armen, hålt!

Movitz är den med en vekaste hjärtat bland epistelpersonerna, han får ofta vara den som sörjer och brister i gråt. Här har han varit på gravöl sedan en av Fröjas systrar hastigt dött vid sin spinnrock på tukthuset. Oturligt nog har Movitz råkat i slagsmål och fått tänderna utslagna.

Epistel 66: Se hvar Movitz sitter där

Movitz har många strängar på sin lyra, här uppträder han som målare. I detalj efter detalj låter Bellman en tavla växa fram medan den erotiska stämningen mellan konstnären och hans modell ökar. I sista strofen blir Movitz hänryckt, förförd av skönheten i sin konst och till slut av sin modell.

Epistel 67: Fader Movitz, Bror!

Episteln är en dialog mellan krögarmor på Tuppen och Movitz. Mutter på Tuppen är ett raskt fruntimmer som visar moderlig omsorg om sin gamle krogspelman, ser till så han snyggar till sig och triggar honom att spela upp som i fornstora dagar. Movitz är inte sen att anta sådana utmaningar, eller att svinga sitt stop och ge sig hän i kärlekens och nattens lekar.

Epistel 68: Movitz, i afton står Baln

Här är det fest hemma hos gamle Mollberg på Grönlund. Valthornen ekar i gränden och trummorna dundrar i kvällen. I porten trängs folk som vill komma in, men Mollberg är noga med vem som får komma över hans tröskel. Det blir lindrigt sagt en ganska stökig tillställning med huset fyllt av dugliga kvinnor.

Epistel 69: Se Dansmästarn Mollberg, Bröder

Epistlarnas ceremonimästare Mollberg möter oss här i en något mer förfinad, men inte mindre burlesk form än i den föregående episteln. Mollberg undervisar Ulla i menuettens svåra turer, men det blir närmast en komisk katt och råtta-lek där Mollberg, klumpig som en apa, försöker förmå nymfen att göra som han vill.

Epistel 70: Movitz vik mössan högt öfver öra

Här uppträder Movitz ovanligt nog i sin roll som militär, men också som Ullas älskare. Scenen är från en militärövning 1773, men landskapsbilderna känner vi igen från ett betydligt senare skede i Bellmans diktning. Det är morgon, Movitz vaknar i sitt tält och Fredman uppmanar honom att skyndsamt ta hand om Ulla som gör en minst sagt bullrande entré i lägret.

Epistel 71: Ulla min Ulla! säj får jag dig bjuda

Vid utgivningen av epistlarna 1791 inspirerades Bellman till en nydiktning. Det är en annan man som skriver, 20 år äldre än när ungdomens penna trollband honom. Ulla min Ulla är en av de så kallade Djurgårdspastoralerna som tillkom nu, mer sofistikerad, mer elegant men likväl en epistel. Ulla står i fönstret vid Fiskartorpet, en lantkrog på norra Djurgården, det trolska sommarlandskapet visar sig i all sin prakt. Fredman bjuder Ulla läckerheter. Hon är vackrare än någonsin och hela naturen eldas av hennes skönhet. Är icke det gudomligt? Här är Bellmans erotik och sensualism mer sublim än aldrig förr.

Epistel 72: Glimmande Nymph! blixtrande öga!

Den svenska litteraturens mest vibrerande kärleksvisa, maken får man leta efter. Fredman hyllar den glimmande sköna krogflickan Cajsa Lisa vid hennes säng. Det är skymning, ett häftigt sommaråskväder drar förbi, bofinkarna har just tystnat. Den sista strofen skildrar mötet mellan man och kvinna i denna sagolikt drömska visa om erotik, kärleken och den svenska sommaren.

Epistel 73: Fan i Fauteuillerna! stolarna kullra

Den tyske gesällen Jergen Puckel är en sällsam figur i epistelvärlden. Här möter vi honom ensam i källaren på krogen Rosendal där han skriver på det kontrakt med djävulen han förnyar vartannat år. Han lovar att aldrig vara nykter, gå i kyrkan så lite som möjligt och glömma sin hustru. Jergen talar en tysk-svensk rotvälska och Bellman visar återigen prov på vilken begåvad språklig humorist han var.

Epistel 74: Min Son! / Dina kärl, dina skålar

Den store 1700-talskonstnären Johan Tobias Sergel var en av Bellmans nära konstnärsvänner. Den här episteln är tillägnad honom och motivet är lätt valt. Epistlarnas skönande Movitz har drabbats av kärleken. Han har blivit förälskad i sin modell och den olyckliga kärleken plågar honom så till den grad att han vill kasta sig i strömmen. Episteln har långa inskott av reciterad vers på alexandrin, ett sätt för Bellman att knyta an till det franska och till den på 1760-talet i Stockholm omåttligt populära franska operetten ”Målaren förälskad i sin modell”.

Epistel 75: Skratta mina barn och vänner

En annan av Bellmans konstnärsvänner som fick en epistel dedicerad till sig var tonsättaren Joseph Martin Kraus. Här möter vi åter den glimmande nymfen Cajsa Lisa och rivalerna Fredman och Movitz som uppvaktar henne på hennes namnsdag, Movitz med en serenad på oboe och Fredman med sitt ordsvall, var en med sin plåtsedel, (tidens gängse prostitutionstaxa). Fredman kommenterar svartsjukt Movitz spel och ber Cajsa Lisa finna ”en far till sitt barn”.

Epistel 76: Se Hans Jergen hur han sig bockar

Bellman var en mästare på att imitera och behärskade flera språk. Här möter vi återigen epistlarnas driftkucku Jergen Puckel och får vara med när den tyske gesällen blir utkörd från krogen Wismar på grund av sitt stökiga och högljudda sätt. Episteln blandar Jergens tyska haranger med tidens modefranska och Bellman ger sig själv och sina efterföljare möjlighet att briljera i framförandet.

Epistel 77: Klang mina Flickor! se skyarna glimma

I denna sent tillkomna epistel möter vi en åldrig Fredman, men inte så märkt av livet att han inte kan ta sig ett rus och uppvakta Sophia på sjömanskrogen Lokatten i konkurrens med en farligt vital spansk sjökapten, som har en hårdhänt syn på hur rivaler ska trakteras. Bilden av båtarna som gungar mot stadsgårdskajen i månljus är ett mästerverk i miniatyr.

Epistel 78: Knapt Jeppe hant ur gluggen gå in

Det är sommarmorgon vid Skeppsbron och friden störs av oljudet från illa stämda instrument. Det är en sällsam orkester med Fader Berg på oboe, Grälmakar Löfberg, fagott, och Lång-Anders, basfiol, som försöker uppvakta krögaren på krogen Amsterdam på hans namnsdag, vilket inte visar sig vara särskilt uppskattat. Turligt nog bjuder hans ”gumma” på nybryggt öl och en sup. Den vaknande stadens landskap hör till Bellmans vackraste stadsskildringar.

Epistel 79: Charon i Luren tutar

Fredman vid randen av Styx är en av epistelcykelns mäktigaste visor. Hans dödsvision är skakande i sin skräckfyllda dramatik. Här finns ett annat allvar än i till exempel episteln ”Drick ur ditt glas”. Här rör det honom själv, döden väntar på honom, vilket han med all tydlighet framhåller för krögarmor Mor Maja Myra, med önskvärd effekt, färdsupen är hans och han gör sitt testamente, full och våt i Karons båt.

Epistel 80: Liksom en Herdinna, högtids klädd

En av de vackraste och ljuvligaste sommarskildringar vi har i den svenska visskatten. Ulla Winblad anländer till det välrenommerade värdshuset Första Torpet vid Brunnsviken. Hon gör det som en klassisk skönhet uppklädd efter den nya tidens smak. Men när glaset gått några varv blir hon sitt gamla jag, drar kjorteln över axlarna och hamnar på golvet med Mollberg.

Epistel 81: Märk hur’ vår skugga, märk Movitz Mon Frère!

Den mest sjungna och välkända av Bellmans visor är en av de mörkaste. Dess suggestivitet är gripande och djupt allmänmänsklig. Grälmakar Löfbergs hustru är död och Fredman besjunger henne vid graven. Bellman berättar om döden som vi alla är lika inför, som förenar fiende med vän och som skapar tomrum och saknad. Vem ska nu flaskan befalla? Dödsepisteln dedicerade Bellman till sin ”livläkare” doktor Blad.

Epistel 82: Hvila vid denna källa

Kanske den mest avhållna och välkända av samtliga Fredmans epistlar. Fredmans oförmodade avsked, förkunnat vid Ulla Winblads frukost en sommarmorgon i det gröna är ett stycke svensk odödlig naturlyrik. Aldrig har Ulla framställts så innerligt. Hela naturen deltar i den sista måltiden och luften är fylld av sensualism och musik. I sista strofen träder Bellman fram, det forna berättarjaget Fredman får stiga åt sidan och Bellman låter Ulla för sista gången stå brud. Ett värdigare exodus ur den svenska litteraturens förnämsta samling sånglyrik är svår att tänka sig.

Sång 1: Bacchi Adelsmän (Bacchi Härolder med guld och beslag) 

Den första av de ordensparodier som inleder Fredmans sånger är kanske den dråpligaste. Det är ett preludium för det diktverk som mer än något annat sjunger Bacchus lov. Här får vi vara med om när förtjänta bröder i Bacchi Orden adlas och vi som åsyna vittnen sätter nästan skrattet i halsen. I visans parodieras både tidens ordensbigotteri och adelsväsendet.

Sång 2: Bacchi 1:sta Riddarslag (Ordens-Härolder ta’n Edra spiror) 

Bacchi Orden har samlats för att dubba riddare. Det är pompa och ståt, pukor och trumpeter, och som sig bör ett ymnigt flödande av druvornas söta safter. De nya riddarnas latinska valspråk virvlar i luften och stämningen är minst sagt berusande. Trumslagaren Stendecker får gå lös på pukorna så svetten lackar för att överrösta ordensbrödernas rumlande.

Sång 3: Bacchi 2:dra Riddarslag (Se menigheten) 

Pukorna ljudar i Bacchus andra riddarslag. Här det två förtjänta bröder, Meisner och Nybom, som skrider fram längs kyrkans mittgång för att under sirligt ceremoniel vinna inträde i den urgamla och anrika orden. All nödvändig rekvisita finns på plats, liksom ordensbröderna, och dubbningen firas som det anstår hängivna Bacchus apostlar.

Sång 4: Riddare-edens afläggande i Ordens Capitlet (Hör Pukor och Trompeter!) 

Här ska de riddare som dubbades i den andra sången avlägga riddared och dekoreras med ordnar och bälten. Visan är en direkt fortsättning på sång nummer två. Det blir en märklig tillställning med vingliga deltagare. Den högtidliga sammankomsten är dråplig och kontrasten är slående gentemot verklighetens ordenssällskap och de borgerliga miljöer där Bellman framförde sina visor.

Sång 5: Så ofta jag äger ledighet 

Sång 5a, b och c är en sällan sammanhållen vistriologi som inleds med ett sirligt formulerat brev som berättar om domaren Johan Glocks död. Därpå följer tre berömda sorgesånger över den saknade ordensbrodern som var för sig bör räknas till Bellmans stora mästerverk, både skakande i sin dödsvision och dråpliga i sin parodi. Ursprungligen var de skrivna på samma melodi, den som idag sjungs till sång 5b.

Sång 6: Öfver Brännvins-brännaren Lundholm (Hör klockorna med ängsligt dån) 

Den mest omtyckta av Bellmans ordensparodier (Bellman skrev mängder, och skulle återkomma till dem under mycket stor del av sitt diktarliv) är visan om Riddar Lundholm. Egentligen är den en bisarr sorgesång över en bortgången drinkare med en näsa lika röd som solnedgången och en andedräkt som kunde fylla alla som kom i hans väg. 

Sång 7: Til Kärleken och Bacchus (Kärlek och Bacchus helgas min skål) 

En önskevisa som mycket väl kan utgöra programförklaring eller inskription vid porten till Fredmanvärlden. Det är en hyllning till vinet i all sin prakt och till kvinnan i sin tidigaste blomning, så tidig att den i dag tenderar att förfära mer än förtjusa. Femtonårs flicka, fuller pokal och befordran i Bacchus och Venus tjänst stod högt upp på ordensbrödernas önskelistor. 

Sång 8: Önskan af en Bacchi man (Ach om vi hade, god’ vänner, en Så) 

En praktfull önskevisa om exklusiv Tokajer i övermått – med ett omkväde av bästa allsångsmärke ”ack om vi hade god vänner en så, ungerskt vin för vår strupa”. Visan är en motpol till den ruelsetyngda bacchanaliska rännstensfilosofin och lyfter fram en närmast överjordisk dröm om liv i sus och dus, den dröm som varje drinkare delar. 

Sång 9: Måltids-sång (Nå ödmjukaste tjenare, gunstig Herr Värd!)

Största delen av Bellmans bordsvisor tillkom i samband med högtidsdagar, kalas och bjudningar. Bellman var sällan eller aldrig stadd vid kassa men inviterades ofta och förväntades tacka för maten såsom den entertainer och kvicke tillfällesdiktare han var. Här en sådan tack-för-maten-visa från ett kalas hos kamrer Möller på Årsta Holmar 1785. Att sällskapet dricker ett helt fat varm punsch i botten får nog tillskrivas diktarens poetiska frihet. 

Sång 10: Supa klockan öfver tolf 

Supa klockan över tolv är en av de mer sjungna av Fredmans sånger. I synnerhet i Danmark där visan är mycket känd. Vi känner igen ett motiv från ”Ack du min Moder” (FE 23): drinkarens brorskål med sin bortgångne far. Här möter vi den förnöjsamme rännstensepikurén som är tillfreds med tillvaron och som inte bryr sig över den krassa verkligheten, blott han har ett glas i hand.

Sång 11: Portugal, Spanjen 

Kung för en dag är ett klassiskt ämne för en önskevisa liksom att få en prinsessa till älskarinna, bjudas rhenvin, ostron, russinpudding, våfflor och en rejäl sup till frukost. Verkligheten är dock en annan, fri från såväl pukor, fanfarer och fyrverkerier. Den kan möjligen bestå av en kotlett och en sup på krita om källarmästare Malm är på gott humör. 

Sång 12: Venus, Minerva 

Här bjuds det till fest i en enkel stuga; och hela Olympen är inviterad till det märkliga kalaset, där värden vill bjuda gudarna på skinka och senap. Hörsamheten är dock inte så stor och till slut faller värden ensam i sömn vid sin pokal och sina rusiga fyllefantasier. Melodin känner vi igen som hyllningssången ”Ja må du leva”, som etsat sig in i den svenska visskatten tack vare denna Bellmanvisa.

Sång 13: Klubben (Det var rätt curieust) 

Pratkvarnar inom politiken är inget sentida fenomen. Men frågan är om den här pladdraren som slår sig i slang med en minst sagt ointresserad soffliggare har någon nutida överman. Visan är en politisk satir som gycklar med det tomma pratet inom tidens diskussionsklubbar, och för all del det politiska käbblet i riksdagen. Bellman tar som alltid livsnjutarens parti och ser till så att den bacchanaliske predikanten får sista ordet. 

Sång 14: Hade jag sextusende daler 

Önskevisan är en speciell genre i Bellmans diktning. Inte sällan handlar den om hur visans jag drömmer om ära och rikedom. I denna tidiga visa är det längtan till kamraterna, till vinet, till flickorna och till Nebbens kräftpastejer i stadens krogliv det som väcker trängtan. Kanske är det Bellmans egen längtan vi möter. Vid den här tiden hade han fått erfara hur hans familj tvingats flytta från Stockholm till ett lantställe i Visbohammar. 

Sång 15: Källarsång (Kom sköna Källar-flickor) 

Detta är en av Bellmans tidigaste visor, kanske den äldsta av alla Fredmans sånger. Men budskapet känns igen ”Supa är vårt ändamål”. Visan ger en traditionell skildring av krogen och dryckeslaget. Den unge Bellmans val av tematik är inte unikt, men hans mästerskap 
i rytm, takt, och rimflätning är redan tydligt. 

Sång 16: Är jag född så vil jag lefva 

En av Bellmans mest livsbejakande rader. Det är en kraftfull önskevisa som mer än något annat besjunger lättsinnets och livslustens lov. Det är närmast en programförklaring över den Fredmanska livsfilosofin som talar till alla människor, i alla kulturer i alla tider. Var lycklig, sjung, dansa, drick gudarnas nektar, ät stekta sparvar om du kan, och lev i ditt saliga rus. 

Sång 17: Bacchi Calender (I Januari månad, Gutår!) 

En mycket märklig och berömd Bellmansvisa. Här möter vi den ombesjungne vinguden i ett synnerligen ogudaktigt tillstånd. Sällan har en olympisk potentat blivit så avklädd. Hans vanligen så rikt flödande ymnighetshorn har sinat och han har bokstavligen supit bort allt han ägde. Eller är det inte Bacchus vi möter? Kanske är det blott bilden av honom förkroppsligad i en ömklig drinkares årsberättelse. 

Sång 18: Fråssan (Snart är jag rykt ur tidens sköte) 

Frossan är en av Bellmans mörkare visor och olik hans dödsdiktning i övrigt. Här tröstar ingen sup när graven är för djup, här finns ingenting som dövar dödsångesten, här finns ingen nåd att bedja om, bara sjukdom, törst och rädslan för döden. Det är en gripande visa som berikar bilden av människan Bellman. 

Sång 19: Ach! döden är en faslig björn 

Ett flertal av Bellmans visor hämtar stoff från livet som oavlönad extra ordinarie ämbetsman. Sångerna brukar kallas sekreterarvisor eftersom visjaget i regel är en fattig, skuldsatt och av fordringsägare jagad sekreterare. Här blir fordringsägaren (björnen, som sådana kallades i samtiden) en sinnebild för döden, den alltid närvarande i Bellmans poetiska universum. 

Sång 20: Mina Björnar samlen eder 

Tematiskt hänger denna visa samman med den föregående, och Bellmans mångfacetterade bild av döden. Inte ens när livet är slut går man fri från sina fordringsägare. Här kallas ”björnarna” att bära den skuldsattes kista till graven. Visan är den fattiges uppgivna bön om gravfrid, skriven halvt på skämt, halvt på allvar. Troligen skrevs denna ungdomsvisa när Bellmans utsvävande liv för lånade pengar var som mest intensivt och rädslan för björnarna som störst.

Sång 21: Måltidssång (Så lunka vi så småningom) 

Är utan tvekan den mest sjungna av Bellmans dryckesvisor, eller är det en visa om döden? De dubbla bottnarna i sången har gjort den till en juvel i den svenska visskatten och en evergreen på allsångsrepertoaren. Visan rymmer själva essensen i Bellmans diktning, tidlös och universell i sitt budskap om människans villkor och ruset som tröst. Mellan de muntra raderna anas ett bråddjup, och vid eftertanke stelnar leendet till en grimas – glaset blir en kalk. Sången framförde Bellman första gången på en middag hos herrskapet Widman på Elfvik på Lidingö i mellandagarna 1787. 

Sång 22: Bacchi bröllop (Ach hör ett roligt giftermål!) 

En av Bellmans poetiska egenheter är att han gärna flyttade antikens Olymp till Söders höjder. Emellanåt tog han sig stora friheter med de antika gudarna. Bacchus lät han återföda till ett jordiskt och stormigt liv som drinkare på Stockholms bakgator. Här får vi vara med om det ståtliga bröllopet mellan vinguden och Venus under marskalk Fuhrmans ledning – och vi är budna allihop! Fuhrman är för övrigt den första Bellmanfiguren, en föregångare till Fredman i flera tidiga visor. 

Sång 23: Bacchi begrafning (Så slutas våra Sorgedar) 

Bacchus bröllop krävde tydligen sin tribut; omedelbart efter bröllopsfestligheterna i den föregående sången bjuds vi till den antike gudens begravning. Melodin är densamma, personerna återkommer, men istället för bröllopsprocession är vi nu budna att vara med i sorgetåget, där Bacchus bärs till sista vilan i en vintunna. Visan är en pendang till bröllopssången, men skrevs ett år senare. 

Sång 24: Krogen (Bortt vid en grind uti en skog) 

Bellman var i första hand en stadens skald, men undantagsvis förde hans musa honom också utmed stigar och byvägar – åtminstone om där fanns en krog eller ett värdpar. Här beskriver Bellman en lantkrog som om den varit en kyrka och krögaren en präst.

Sång 25: Krögaren (Cornelius lefde femti år) 

Visan är en hyllning till en död krögare. Troligen syftar den inte på någon bestämd person, trots att Bellman tio år senare skulle ägna Cornelius en hel levnadsbeskrivning i skämttidningen Hwad Behagas?. Det är en sorgesång, skriven på samma melodi som sorgesången över Lundholm, Fredmans sång n:o 6. 

Sång 26: Fredmans begrafning (Ur vägen och vik) 

När Jean Fredman gör sin entré i Bellmans diktning gör han det som lik. Verklighetens urmakarmästare Johan Fredman gick ur tiden den 9:e maj 1767. Händelsen ger Bellman stoff till en visa och så småningom till en hel diktvärld. I Fredmans sånger spelar huvudfiguren dock en minst sagt undanskymd roll. Han skymtar förbi som kroggäst någon enstaka gång, annars förekommer han egentligen bara denna enda visa när han bärs till sista vilan. Lite skämtsamt brukar man kalla hans personteckning i sång 26 för världslitteraturens kortaste personkaraktäristik: ”Fredman levde och dog”. 

Sång 27: Vid Capit. August von Schmidts graf – Chor (Ur vägen) 

Ännu en begravningsprocession skrider igenom sångcykeln. Till förstämda pukor bärs kapten August von Schmidt till graven. Vid koret samlas Bacchi Orden, på kyrkläktaren sörjer en tagen Bacchus och ordensbröderna hedrar den bortgångne drinkaren med öl och musik. 

Sång 28: Tre remmare (Movitz skulle bli Student) 

I unga år skrev Bellman in sig vid Uppsala universitet, hans lärobana blev dock kortvarig, redan efter någon månad var han tillbaka i Stockholm. Kanske är det Bellman själv vi möter här, han kallade sig ofta Movitz. Vi är på krogen Tre Remmare på Regeringsgatan (där den fanns kvar långt in på 1900-talet). Movitz leder disputation med dryckesbröderna över allvarliga ämnen inom dryckenskap och dryckeskonst. Visan är en dräpande satir, i epistelton, över akademiskt skrymteri.

Sång 29: Gästgifar-gården (Grannas Lasse! Klang på lyran) 

Här tar Bellman med oss med på en stärkande visit till en lantlig gästgivargård – ett skjutshåll där man bytte hästar, fick en bit mat, tog en öl, en dans och drog en spader. Här slår lankorna i bordet, resande kommer och går och stämningen blir snart lika hög som i de bullrande krogpistlarna. Grannas Lasse slår an sin lyra så det gungar i tiljorna. 

Sång 30: Vid turkens audience 1773 (Hör Trumpetarn, alarm!) 

Politisk satiriker var sällan Bellman, men i denna sång använder han sin vassa penna mot ett diplomatiskt rävspel av mycket tvivelaktig slag. Ett sändebud från Tripoli var i Stockholm för att inkassera beskyddarpengar mot sjöröveri, ren och skär inkomstbringande utpressning, troligen utan effekt för svenska handelsflottan. Bellman var ursinnig och kallar sändebudet både sjörövare och djävul. 

Sång 31: Fiskafänget (Opp Amaryllis!) 

Sommaren 1773 arbetade Bellman på en pastoral opera i tre akter, uppenbarligen på beställning av, eller som en strategi att behaga, Gustaf III. Operan färdigställdes men har gått förlorad. Kvar finns bara fragment i form av fem spridda sånger. En av dessa är visan om en arla fisketur en vacker sommardag. Troligen var ”Opp Amaryllis” en aria i operastycket. 

Sång 32: Afton-Qväde. Dediceradt til Fru Assesorskan Weltzin (Träd fram du Nattens Gud) 

Detta är en av de sånger som vi vet att Bellman arbetat mest med. Den hör till mästerverken i svensk naturlyrik och finns bevarad i både egenhändig handskrift och i flera omarbetade versioner. Här briljerar Bellman med perfekta alexandriner och målar ett betagande skymningslandskap med hela den antika gudavärlden på första parkett i Stockholmsnatten. Kanske skapade Bellman detta mästarprov för att visa att han var mer än en krogsångare. Visan publicerades i den prestigefyllda litteraturtidskriften ”Den Svenska Parnassen” 1784. 

Sång 33: Magistraten uti T*** fiker 

Bellman var Stockholmare och drog sig inte för att häckla småstädernas invånare. I synnerhet inte om de kom från Södertälje eller Mariefred. Säkert skrattade han många gånger åt tidens skämt om Tälje-tokar. Här är en märklig småstadssatir, en pamflett som berättar om hur en sugga tar plats som rådman i tingsrätten i Södertälje. 

Sång 34: På Gripsholm är alt för roligt 

Det är svårt att förstå varför Bellman spyr sin galla över det som vi i dag ser som en vacker och idyllisk stad. Sångens hånfulla och oavbrutna utbrott mot Mariefred kanske vittnar om egna erfarenheter. Att visan fortfarande ansågs värdig att ingå i Fredmans Sånger minst tio år efter att den skrevs, tyder på att den fått spridning och väckt munterhet i huvudstaden. 

Sång 35: Gubben Noach 

Sången om Noa inleder en svit av gammaltestamentliga travestier där flera tillhör den svenska visskattens klenoder. Egentligen är det gåtfullt hur en förment hädisk dryckesvisa från 1700-talet – skriven av en drygt 20-årig yngling – blivit en av alla sjungen barnvisa. På sin tid väckte Gubben Noak kyrkans fulla vrede, och sången om den rusige gudsmannen spreds i skillingtryck utanför Sveriges gränser. 

Sång 36: Gubben Loth och hans gamla Fru 

Berättelsen om Lot och hans familj återfinns i Första Mosebok, kapitel 19. Det är den incestuösa historien om de båda döttrarna, som räddats undan Sodoms förstörelse och i omtanke om släktens fortbestånd lurade fadern att dricka sig full och göra dem gravida som tilltalat Bellman, såsom den typen av pikanta, erotiska berättelser fascinerat i alla tider. 

Sång 37: Glada Bröder när vi dricka 

Den något diffusa visan är närmast att betrakta som en biografi över Abraham och besjunger både hans strategiska list och hans virila manbarhet trots att han är långt mer än hundra fyllda. I synnerhet det sistnämnda tilldrar Bellmans intresse. Förlagan återfinns i Första Mosebok. Den erotiska lockelsen om Abraham som framgångsrik fruntimmerskarl ger visan en tidlös klangbotten. 

Sång 38: En Potiphars hustru med sköna maner 

Berättelsen om Josef, Potifar och hans hustru finns i Första Mosebok, kapitel 39. Josef ”den token” är en bortkommen stackare som inte förmår att ta hand om en villig kvinna. Raka motsatsen till den reslige Abraham i föregående visa. Bellman förkunnar lidelsefullt vad som skulle ha skett om han vore i Josefs kläder. 

Sång 39: Alt förvandlas, alt går omkull! 

Visan handlar om ett gravöl till minne av Moses och Aron. Bellman skildrar inte någon specifik biblisk episod, istället ger han oss en vanvördig omtolkning av flera bibelställen ur Andra och Tredje Mosebok. De båda patriarkerna framställs som dugliga dryckesmän väl värdiga platser i en Bacchi orden. 

Sång 40: Ahasverus var så mägtig 

Visan är en ekivok pärla bland Bellmans bibeltravestier. Egentligen är den ett sammandrag av Esters bok i Gamla Testamentet och handlar om hur judinnan Ester blev storkungen Xerxes gemå,l och hur hon lyckades förhindra ett blodbad på judar. Vistexten ligger den bibliska förlagan nära.

Sång 41: Joachim uti Babylon 

Berättelsen om Susanna i badet har kallats världslitteraturens första kriminalnovell och är efter Gubben Noak den mest bekanta av Bellmans bibeltravestier. Den återfinns i ett apokryfiskt tillägg till Daniels Bok i Gamla Testamentet och berättar om hur den dygdiga Susanna blir anklagad för äktenskapsbrott av två ”slemma bovar”. Ursprungligen var visan avsedd som en hyllning till den dygdiga svenska kvinnan, men har med tiden mest tolkats som en pikant erotisk berättelse. 

Sång 42: Judith var en riker Enka 

Ännu en visa som i balladform och med ett omkväde av medeltida slag hyllar kvinnan. Berättelsen om änkan Judit som ensam besegrar Holofernes och driver hans armé på flykten sedan männen i staden Betylua velat ge upp, är liksom den föregående hämtad ur de apokryfiska böckerna. Bellmans text ligger förlagan nära och drar sig varken för skräckromantik eller underhållningsvåld. 

Sång 43: Adams skål, vår gamla far! 

Här möter vi åter Adam, Eva och Noak, men också vanligt folk som Malin, Pål och Per. Det är alltså inte frågan om någon bibeltravesti och det finns inte heller någon biblisk text att referera till. Istället är det en traditionell dryckesvisa där såväl gamla helgon som pick och pack lyckönskas och uppmanas att dricka för att glömma världens bryderi. 

Sång 44: Gamle bror Jockum, klang vid denna rågan! 

En terapeutisk visa om en man i kärleksnöd. Gamle Bror Jockum sitter på krogen och dricker. Han är bedrövad, hans vackra hustru har fler älskare än dun i bolstren och svartsjukan gnager. Rådet han får är fyllt av fredmansk visdom: drick och må väl. Slutraden i stroferna är för ovanlighetens skull försedd med en kor-beteckning, alltså en uppmaning till unison sång. 

Sång 45: Om ödet mig skull’ skicka 

Den kvinnosyn Bellman ger uttryck för i sångerna om Susanna och Judit möter i denna sutenörvisa sin diametrala motsats. Visan är en gubbsjuk skämtvisa om en Bacchi man som drömmer om att äga en skön och vacker flicka som han mot betalning kan låna ut till andra. Visan blev mycket populär under 1700-talet, fick stor spridning och många tilldiktade strofer. 

Sång 46: Mollberg och Camilla, bacchanalisk pastoral; Dedicerad til Herr Capitainen Dan Kempensköld (Hur du dig vänder) 

Detta är en annorlunda visa på den fredmanska repertoaren. Egentligen är den en frontalkollision mellan den antika pastoralen och den bacchanaliska ditkningen. Förmodligen var det just denna dialektik Bellman eftersökte. Visan är den enda som är utskriven som en duett för två roller. Här möter vi den virile korporal Mollberg i en något ovan roll förklädd till den pastorala operettens förste älskare, och herdediktningens Camilla. Visan har troligen tillkommit vid redigeringen av Fredmans Sånger

Sånger 47 – 54 

Handlingar rörande Bacchi concurs 

47: Bacchi Proclama (Bacchus snyfta, gret och stamma) 
48: Bacchi Bouptekning (November den femtonde dagen) 
49: Upskofs Utslag i Saken (Som nu och emedan) 
50: Parternes Inställelse på Proclama-dagen (Parterna syns kring Bacchus så röder) 
51: Parternes Uprop och Edgång i Concursen (Utterquist – Ja!) 
52: Protocollernes Justering i Concursen (Närvarande vid fluidum) 
53: Särskildt Votum af Rådman Christ. Wingmark (Som af Handlingarne, Bröder)

54: Rådstu-Rättens Voterings Protocoll och sluteliga Utslag i concurs-Tvisten emellan Bacchus och des Borgenärer (I närvarande Parter)

Den femtonde november 1783 äger en rättegång rum vars like aldrig skådats i en svensk rättssal. Vi möter den utblottade Bacchus som är ställd inför tinget i en personlig konkurs. Att ge antika gudar mänsklig gestalt och förflytta dem från Olympens höjder till den krassa vardagen i Stockholm är ett stilgrepp som Bellman skulle återkomma till många gånger i sin diktning. Nu har Bacchus supit sig i sank, utblottad, ”naken, full och ful” som i ”Bacchi kalender”, är han ställd inför tinget i personlig konkurs. Dessbättre för vinguden är rådmän, domare, borgmästare, notarier med flera juridiska officianter handplockade bland de mest meriterade drinkarna på stadens krogar. Konkurssviten omfattar åtta sånger och följer en juridisk kronologisk ordning. Bellman var väl förtrogen med konkurslagstiftning och konkursmål. I den första infinner sig fordringsägarna för att ställa sina anspråk. I nästa företas bouppteckning av det märkligare slaget. I den tredje beviljas uppskov eftersom parterna är så gruvligt berusade. I sång n:o 50 inställer man sig slutligen för rätten, och i följande sång genomförs upprop och edgång. Därefter justeras protokollet som sig bör av Bacchi män. I sång n:o 53 begär epistlarnas Christian Wingmark ordet och håller ett brandtal för den åtalade, och i den sista visan frias självfallet Bacchus på samtliga åtalspunkter. 
Det märkliga sångspelet ligger ordensdiktningen nära. Det utgavs första gången 1784 i en skämtskrift som till största delen författats av Olof Kexél. Bellman hade själv gått i konkurs redan som 23-åring, och under 1780-talet lagsöktes han otaliga gånger. Kanske ska vissviten om Bacchi konkurs läsas som skaldens egen önskan om att en gång för alla bli fri från sina fordringsägare.

Sång 55: Baggens-gatan (Mollberg höll flaskan och Bredström satt mitt emot i dörrn)

En mycket epistellik visa; tankar har framlagts att det rentav är en epistel som refuserats vid utgivningen. Vi befinner oss på Baggensgatan, som var stadens mest beryktade kvarter, välkänt för sina många bordeller. Genant nog stöter vi på gamla bekanta, Mollberg, Bredström och Wingmark, fast i en äldre tappning, mer nostalgiska och inte fullt så självklara mål för Amors pilar. Visan kan mycket väl ha skrivits vid utgivningen av epistlarna.

Sång 56: Nota Bene (När jag har en plåt at dricka)

En av de mer sjungna av Fredmans sånger, en önskevisa, eller snarare förnöjsamhetsvisa där visjaget slår fast att vinet måste vara gott, flickan på hans knä trogen och att tiderna borde vara bättre. I synnerhet nu när ålderdomen gör sig allt mer påmind. Budskapet känner vi igen: ”Supa, dricka, ha sin flicka” så går allting väl. Visan är mycket tidig och skrevs i Bellmans ungdom.

Sång 57: Bacchi Böne och Sententie bok, den stirrande församlingen til tröst och styrko (Sjung och läs nu Bacchi böner)

Visan är en ironisk parodi på kyrkan och gudtjänsten. Enligt rubriken är visan hämtad ur ”Bacchi böne- och sententiebok, den stirrande församlingen till tröst och styrko”. Det är högmässa i Bacchi Tempel och den fromma skaran knäböjer vid kalken. Men kyrkan är en krog och psalmboken en flaska, och istället för ett unisont amen avslutas bönerna med ett rungande ”gutår”.

Sång 58: Stadshagen, Pastoral, Dedicerad til Herr Grosshandl. Eric Noer (Nej fåfängt! hvart jag ser)

I Bellmans pastoraler är landskapet oftast gudomligt, bedårande och storslaget. Här möter vi en annan sida av naturlyrikern Bellman. Här målar han för ovanlighetens skull med en pensel i grått. Det osköna landskapet vid Stadshagen breder ut sig med den ödsliga sumpskogen och det ogästvänliga gränslandet mellan stad och land. Här saknas krogar, flickor, och flaskor. Tänk om drinkaren blott hade haft tillgångar, då hade här funnits krogar och allt skulle ha sett annorlunda ut.

Sång 59: Har du något i flaskan qvar?

’Är jag född så vill jag leva’ är ett glädjens budskap i Bellmans diktning. Dock slår det ofta över i våldsamma bacchanaler och rena fylleslag. I den här bordsvisan skrålas det vildsint och det vankas både brännvin och stryk.

Sång 60: Den snåle och tilltagsne gästen (Du har at fordra af mitt sinne)

En märklig visa om en lika märklig värdshusvärd och hans gäst. Värden är intill självutplåning tillmötesgående och under en lång växelsång mellan honom och gästen låter han tömma sitt vinförråd, skänka bort sina ägodelar och sin hustru. Visan är en skämtvisa, troligen framförd som tack till en värd med samma bisarra humor som Bellman själv ägde.

Sång 61: Til buteljen (Se god dag min vän, min frände)

Fredman, eller vem det nu är som sjunger, och flaskan, var mestadels ett mycket lyckligt par. En så ömsint och glödande tillbedjan som i denna ”serenad” har sällan förärats en flaska rödvin. Greppet att personifiera ett ting som en levande varelse var vanligt i äldre dryckesvisor och Bellman använde ofta denna poetiska teknik.

Sång 62: Aldrig et ord!

Bellmans dryckesdiktning är vittgående och rymmer alla dess tänkbara uttryck. Här möter vi den aggressive drinkaren. Med hot om våld vänder sig visans jag till omgivningen, som han med eder och förbannelser manar att dricka. ”Drick din fähund” står det mellan varje rad. Visan är ett vredgat utbrott av dåligt ölsinne.


Sång 63: Mäster Petrus från det helga höga

Bellman och prästerskapet var ibland i bitter fejd med varandra. Inte sällan vädrade kyrkan sitt missnöje med Bellmans visor och i gengäld möttes de av hans vassa penna. Här raljerar Bellman över kyrkans män som är mer benägna att äta, dricka och rumla än att sköta sitt ämbete. Visan, som är en nidvisa, lär ha en verklig adressat som ännu var verksam som präst vid utgivningen av Fredmans Sånger.

Sång 64: Haga, Dediceras til Herr Capitainen Kjerstein (Fjäriln vingad syns på Haga)

Visan om fjärilen på Haga är en av Bellmans mest älskade naturstycken. Lite dunkel i sin sirlighet och ålderstigna bilder, men evig i sin charm och skönhet. Ursprungligen skrevs den till Gustaf III som en begäran om att Bellmans hustru skulle få tjänst vid det ”Versailles” kungen ville uppföra på Haga. Fjäriln vingad är den mest sjungna och den mest inspelade Bellmansvisan, och en gnistrande rokokojuvel i den svenska visskatten.

Sång 65: Bref til Kong. Secret. Elis Schröderheim, i anledning af Konungens resa til Ryssland, år 1777 (Så ser jag ut vid stranden, Min Bror, där Mälaren blandar sin bölja)

Den mest udda av Fredmanvisorna är det fem sidor långa versbrev som avslutar Fredmans Sånger. Brevets mottagare är Bellmans närmaste vän, hovmannen Elis Schröderheim. Det versifierade brevet skildrar Gustaf III:s avresa till sin Eriksgata i Finland (ej Ryssland som rubriken säger, eftersom den resan företogs två år efter diktens tillkomst). Brevet är en storslagen hyllning till Gustaf III och en kraftfull vidräkning med den litterära parnass som ansåg att Bellman enbart var en krogpoet som inte dög till verklig diktning. Skälet till att brevet fick bli Fredmandiktningens postludium står nog att finna i just i detta, samt i Bellmans önskan att adressera sitt livs storverk till konungen. På rimmad heptameter, ett versmått som ingen tidigare underkastat det svenska språket, levererar Bellman sin mest omfattande naturlyriska dikt. Den är oklanderlig i sin rytm och mästerlig i sin skarpsyn inför omgivningens detaljer. Att visan rubricerats som Fredmans sång nr 65 är troligen ett förbiseende vid redigeringen, den ska snarare ses som ett efterord till hela Fredmandiktningen och som en tillägnan till Bellmans välgörare. Den avslutande sångstrofen tillkom vid utgivningen för att ytterligare förstärka denna ärestod till konungen.