Carl Michael Bellmans liv och verk. En minibiografi

Submit to FacebookSubmit to Google PlusSubmit to TwitterSubmit to LinkedIn

lack_h

Få svenska skalder, om än någon, har hyllats lika mycket som Carl Michael Bellman.
Redan författaren Esaias Tegnér utnämnde honom i sin berömda sång vid Svenska Akademiens femtioårsjubileum 1836 till ”den störste sångarns bild som Norden bar”. Ordet bild (’gestalt’) lånade han från Bellman. Å andra sidan har det stått strid om honom. Han har fått representera dryckenskap och omoral, och forskarna har slagits som orrar om meningen med speciella uttryck i hans verser. Hur som helst, av hundratals döda diktare är Bellman kanske den mest levande i dag.

Vår tid är inte påfallande intresserad av att utnämna nationalskalder, men Carl Michael Bellman är, och har länge varit, en stark kandidat för titeln i Sverige. Hans popularitet spreds tidigt till grannländerna Danmark och Finland, men han har under åren också funnit stora skaror beundrare i det övriga Norden, Tyskland, Ryssland,och andra länder. I översättning sprids hans visor alltjämt längre ut i världen.

Denna essä om Bellman ger en mycket kortfattad introduktion till hans liv och verk, som förhoppningsvis inspirerar till vidareläsning.
Det finns två läsvärda biografier om Carl Michael Bellman: Paul Britten Austins Carl Michael Bellman.Genius of the Swedish Rococo (Malmö 1967), sv. övers. Carl Michael Bellman. Hans liv, hans miljö, hans verk, övers. Gun och Nils A. Bengtsson, (Malmö 1970) och Lars Huldéns Carl Michael Bellman, (Stockholm 1994). En god och översiktlig genomgång av Bellmans författarskap hittar man i Lars Lönnroths Ljuva karneval!. Om Carl Michael Bellmans diktning, (Stockholm 2005).


Denna text är författad speciellt för Bellmanssällskapets hemsida och grundar sig framförallt på Lars Huldéns Bellmanbiografi. Om man vill använda delar av denna text skall följande uppgifter anges: Huldén, Lars & Nell, Jennie, ”Carl Michael Bellmans liv och verk. En minibiografi”, www.bellman.org/html/biografi.html

Familj

Familjen Bellman etablerade sig i Stockholm genom skräddaren Martin Casten Bellman som omkring 1660 flyttade in från Brementrakten, på den tiden svenskt område. Han gifte sig med Barbara Klein, dotter till en annan tysk skräddare. Av makarnas 9 barn blev sonen Johan Arndt (1663 – 1709) professor i romersk vältalighet i Uppsala, och fungerade också som både dekanus och universitetsrektor. Han var musikaliskt begåvad och trakterade bland annat den citrinchen som nu finns på Stockholms stadsmuseum, och som också sonsonen Carl Michael brukade spela på. Den köptes enligt uppgift i Rom under en bildningsresa som den blivande professorn som informator fick företa i Europa. Johan Arndt Bellman var gift med Katarina Elisabet Daurer (1687 – 1709), också hon av tysk familj. De fick tre barn, och yngst av dem var Johan Arndt (1707 – 65), som blev skaldens far. Brodern Martin hamnade så småningom i Spanien, där han gifte sig rikt och en tid var svensk konsul i Cadiz. Då båda föräldrarna dog 1709, kom de tre syskonen att tas om hand av morföräldrarna. Assessorskan Daurer levde till 1743 och hann bli fadder åt den blivande skalden, Carl Michael; det var i hennes hus vid Hornsgatan som Carl Michael Bellman föddes.
Johan Arndt d.y. blev ämbetsman. Han avancerade småningom – alltför långsamt enligt sin egen mening – till sekreterare i slottskansliet. Till utbildningen hörde en flerårig vistelse i Tyskland. Tyskan var säkert ett levande språk i familjekretsen.
Han gifte sig 1738 med Katarina Hermonia (1717 – 1765), som var dotter till kyrkoherden i Maria församling, Michael Hermonius (1680 – 1749), född i Dalarna, och hans hustru Kristina Arosell (ca 1689 – 1752) från Västerås.
Makarna Bellman fick många barn. I sin självbiografi talar sonen Carl Michael om 21 barnsängar, vilket sannolikt är en överdrift, men 15 är registrerade. Äldst var Carl Michael. Åtminstone åtta av barnen levde 1765.
Bland familjens umgänge syntes en och annan aristokrat, men främst framstående personer ur borgerligheten. Namn som C.A. Rosenadler, Hedvig Charlotta Nordenflycht, Anders Lissander och Abraham Sahlstedt kan nämnas. Bland sina rådgivare nämner Bellman också ”den store Dalin”. Genom Rosenadler blev Bellman, enligt egen uppgift, som yngling invald som s.k. ämnessven i Vetenskapsakademien. Men på akademiens egen lista över ämnessvennerna saknas han.
Ynglingaårens umgänge bestod även av andra diktare som Samuel Tilas, Olof Kexél och Johan Gabriel Oxenstierna.

Utbildning
Carl Michael Bellman (4/2 1740 – 11/2 1795)fick en omsorgsfull och påkostad uppfostran.
Han började som privatelev i Maria skola, men från 1754 hade han en egen informator, Claes Ludvig Ennes (1727 – 91), skåning och magister i Lund 1751.Ennes slutade sina dagar som präst i Skåne, antagligen rekommenderad för ämbetet av Bellman. Carl Michael undervisades av honombland annat i brevskrivning på flera moderna språk (tyska, franska, engelska, italienska, latin), samt i retorik, emblematik,psalmdiktning, andlig prosa, musik, verskonst och versteori. Det är troligt att fadern hade stora ambitioner för äldste sonens del; en förebild för en framgångsrik offentlig karriär fanns ju i föregående generation – Johan Arndt d.ä. De övriga syskonen fick ingen motsvarande skolning, det räckte inte resurserna till för.
Under Ennes ledning fick Bellman ta sig an tämligen krävande översättningar, såsom David von Schweidnitz Evangeliska dödstankar, som också innehåller några andliga sonetter, och Philippe Sylvestre Du Fours moralpedagogik Undervisning lämnad af en Fader åt sin Son Som Företager sig en lång resa (Instruction morale d’un père à son fils qui part pour un long voyage). Båda trycktes 1757. Och 1758 utkom Bellmans första egna verk anonymt, Tankar om flickors ostadighet. Det följdes 1760 av den politiska satiren Månan, en viktigare dikt, som i 67 åttaradingar ger spetsiga kommentarer till tidens aktualiteter, såsom kriget i Pommern, Halleys komet och herrnhutismen. För sentida läsare kan det vara svårt att förstå alla hänsyftningarna. För att undvika problem med myndigheterna och censuren, förlade skalden händelserna till månen och förklarar dem dessutom som en dröm, i äldre tider ett vanligt poetiskt grepp för att slippa bära ansvaret för texters kontroversiella innehåll.
Bellmans samhällskritik blir sällan lika tydlig i hans senare produktion.

Offentlig karriär
Den 3 november 1758 skrevs Bellman in på Stockholms nation vid Uppsala universitet. I december året innan hade han blivit antagen på prov i Riksbanken. Till banken återvände han i juni 1759 som extra ordinarie tjänsteman. Uppsalastudierna kan inte ha varit särskilt grundliga. Men vistelsen vid lärosätet resulterade åtminstone i Fredmans sång nr 28, ”Movitz skulle bli student”:

Movitz skulle bli Student;
Han Upsala betrakta,
Börja mumla excellent
Grammatica contracta;
Dum och tjock,
Hic haec hoc
Han sig genast lärde,
Hyrde sig en svarter rock,
Kyronii öl förtärde
Där satt han som misanthrop,
Men röder som en vallmo,
Vid sin stånka och sit stop,
Och conjugera Amo;
Hur han drack
Ölet stack,
Kärlek hjärnen brydde;
Movitz tog sitt pick och pack,
Och lärdoms sätet flydde.

Under resorna till och från Uppsala passerade Bellman Rotebro gästgivargård, där han kanske mottog intryck som senare användes i teaterstycket Mantalsskrifningen. Vimlet av kommande och farande resenärer, gårdsfolket med sin uppländska dialekt, kanske till och med den stora snöyran i pjäsen är ett reseminne. Man kan fantisera...
Bellmans tid som banktjänsteman varade fyra år. De åren fylldes inte enbart med bankarbete. Han drogs in i ett rikt florerande nöjesliv med baler, karnevaler, maskerader. Och hans talang som artist och visdiktare upptäcktes i kretsarna.
Det blev dyrt, och ännu dyrare blev det genom att de festglada ynglingarna gick i borgen för varandra, när det egna kapitalet inte räckte. Våren 1763 gick Bellman i konkurs. Härmed var bankkarriären slut. Enligt en beräkning motsvarade Bellmans skulder 1763 ungefär 20 årslöner i hans löneklass. Det blev en brakkonkurs och en katastrof för hela familjen, och det var stor risk för att Bellman skulle bli insatt på gäldstugan såsom många andra skuldsatta. Ett då för tiden förekommande sätt att undgå detta öde var att fly utomlands, ofta till Norge, och därifrån anhålla om lejd – rätt att oantastad av myndigheter och fordringsägare komma hem för att reda ut affärerna. I Bellmans fall fanns det en extra komplikation genom att sekreteraren i Slottskansliet var den som skulle ha hand om dylika lejdfrågor. Och det var Bellmans far. Fadern avgick från sin tjänst. Huset vid Hornsgatan, som redan tidigare var intecknat, såldes. Johan Arndt Bellman med hustru fick tillstånd att tillträda ett säteri i Vårdinge, flera mil söder om Stockholm. Säteriet var emellertid förfallet och familjen hade inga ekonomiska resurser att rusta upp det med. Båda makarna dog 1765.
Men var Bellman någonsin i Norge? Bellman fick slutligen sin lejd, sedan ett intyg upplästs från borgmästare Larsen i Fredrikshald, där det stod att en person som uppgett sig heta ’Carl Jansen Bellman’ hade anmält sig för borgmästaren. Några papper hade tydligen inte uppvisats. Bellman hade reseförbud från början augusti, så något pass hade han knappast kunnat få. Bellman nämner senare inte ett ord om någon Norgeresa vare sig i bevarade brev eller i diktningen. Det har därför ifrågasatts att han någonsin själv var där.
Konkursen var hur som helst en traumatisk upplevelse som kan ha påverkat både hans person och hans diktning.
Efter någon tid hos föräldrarna på landet, dit de hade flyttat, ordnade chefen för Manufakturkontoret, Anders Lissander, en vän till familjen, ett nytt jobb åt Bellman på sitt kontor. Det stängdes emellertid efter ett par år, men då blev Bellman extra ordinarie på Generaltulldirektionen. Också den platsen indrogs, men Bellman fick behålla lönen, som inte var stor.
Sin slutliga placering i samhällsmaskineriet fick han när han 1776 blev sekreterare i nummerlotteriet, som hade inrättats av Gustaf III 1773. Lönen var väl inte direkt dålig, men Bellman förminskade den genom att för vissa tider hyra ut tjänsten mot halva lönen, hävdas det. Han behöll tjänsten till sin död. Han kunde nu också titulera sig ”Kungl. Hof-Secreterare”, något som kunde öppna en och annan dörr till de finare salongerna. Från 1771 verkade han även i det politiska livet i Stockholm, som tillförordnad notarie i bondeståndet.

Privatlivet
Bellman var ingen svärmorsdröm. Hans konkurs hade säkert inte gått ryktet förbi, och hans fortsatt trassliga ekonomi och hans framgångar som underhållare väckte inte förtroende bland dem som hade giftasvuxna döttrar. Han påstod själv i sin levernesbeskrivning att han genom hela livet var förtjust i ’fruntimmer’ – även om man nog inte skall ta hans ord på alltför stort allvar.
Tiden gick och Bellman hann bli 37 år innan det blev dags att stadga sig. Och då var säkert den 22-åriga Lovisa Grönlunds resoluta inställning till äktenskapsfrågan avgörande. Det lystes för henne och Bellman i Eds socken där hon hade vistats någon tid; föräldrarna var måhända inte medvetna om lysningen. Den 19 december vigdes Bellman och Lovisa Grönlund i Klara kyrkas sakristia. På själva julaftonen lämnade brudens far in ett äktenskapsförord till myndigheterna. Då var åtminstone Lovisas hemgift skyddad. Att Bellman kunde tänka på att gifta sig berodde på att han hade fått ett fast jobb som sekreterare i nummerlotteriet. Han hade också fått titeln kunglig hovsekreterare, vilket förbättrade hans status.
När Bellman nu hade blivit gift och familjefar bjöd han uppenbarligen till att förbättra sin borgerliga reputation. Han samlade sig till ett litterärt storverk, Bacchi Tempel (1783), som dock inte gav honom något avsevärt lyft som författare. Han gav ut religiösa dikter (1781 och 1787). Epistelmotivet låg i stort sett obrukat, även om han gjorde flera försök att få samlingen tryckt. Familjens ekonomi förblev svag.
Makarna Bellman fick fyra barn: Gustav 1781, Elis 1785, Karl 1787 och Adolf 1790. Elis dog redan 1787, när Karl var nyfödd. Det gav bakgrunden till Bellmans bekanta vaggvisa ”Lille Charles sov sött i frid” till sonen Karl den 8 augusti 1787, som fortfarande sjungs i olika folkliga varianter. Gustav tog värvning som dragon som fjortonåring, men lämnade Sverige och stupade under Napoleonkrigen. Karl gick till sjöss och försvann i obekanta öden. Adolf stannande i Stockholm och blev sidenkramhandlare. Han var gift men efterlämnade inga barn. Gammal blev inte heller han. I slutet av livet fick han psykiska problem och kom på asyl på Djurgården, och där drunknade han 1834. Han var musikaliskt begåvad, och deltog gärna som sällskapsbroder i Bellmanska sällskapets sammankomster. Men flera försök som han gjorde att skriva en biografi över fadern strandade på ett tidigt stadium.
Bellmans äktenskap med Lovisa varade i 18 år. Lovisa överlevde sin make med 52 år. Hon dog 1847. Per Daniel Amadeus Atterbom och andra Bellmanbeundrare gästade henne ibland och imponerades av henne. Alltför meddelsam om sitt och Bellmans liv tycks hon inte ha varit. Tack vare pension från bland annat sällskapet Par Bricole hade hon en dräglig tillvaro under slutdelen av sitt liv.

Ungdomsdiktningen
Bellmans ungdomsdiktning under 1760-talet fyller två band i Standardupplagan, sammanlagt närmare 300 dikter. Mest är det fråga om dryckesvisor, muntrationsnummer i vått sällskap. De kan grupperas: En del är rolldikter såsom De fyra ståndens sätt att fria och visan om Gamla Annika från fattighuset. Man får tänka att Bellman själv iklätt sig rollerna. I en lång rad visor uppträder vinguden Bacchus i olika professioner. Han är tiggare, friare, advokat, tunnbindare m.m.
I en lång svit förekommer gestalter ur Gamla Testamentet: Adam, Eva, Kain och Abel, Abraham, Sara, Noak, Judit, Joakim i Babylon och andra. Detta var visor som väckte ont blod hos prästerskapet, på grund av den respektlösa behandlingen av kända gestalter ur Bibeln. Bibelbaserade visor och parodier hade som genre länge florerat i Europa, framförallt i Tyskland och Frankrike, i mer eller mindre respektfull utformning. Det har antagits att Bellmans bibelvisor kan ha fungerat bland annat som bröllopsunderhållning. Om brudgummen hette Josef låg det nära till hands att göra en visa om Josefs mellanhavande med Potifars hustru (1 Mos 39). Noak var meriterad för en dryckesvisa genom att han är den förste i Bibeln som sägs vara berusad av vin (1 Mos 9). Gamla Testamentets patriarker och vördade, upphöjda personer ’dras ned’ i Bellmans dikter till en lägre, och kanske också mer mänsklig, nivå. Mest känd av dessa är kanske ”Gubben Noak”, som kom ut som skillingtryck i Lund 1767. Domkapitlet i Lund reagerade kraftigt och ville genom en skrivelse låta samla in och förstöra den och liknande visor av Bellmans hand.
De här visorna är viktiga genom att de leder över till Fredmans Epistlar,
där Bellman utgår från Nya Testamentet. Ungdomsdikterna framfördes säkert inte minst i den krets där även ordensdiktningen presenterades.

Ordensdiktningen
I 1760-talets nöjesliv i Stockholm hade sällskapsordnarna en betydande plats; exempelvis Frimurarorden, Arla Coldinuorden, Timmermansorden och flera till. Också den av drottning Kristina grundade Amaranterorden återupplivades vid denna tid. Högst på skalan stod riddarordnar som Frimurarorden, lägre stod borgerliga sällskap och privata klubbar där man diskuterade politik, litteratur eller roade sig med andra intressen. Samvaron i dessa sällskap föregick oftast i ritualiserade och hierarkiska former.
Bellman med sina artisttalanger var medlem i flera stycken. Det parodiska greppet från bibelvisorna kunde lätt överflyttas på ordensväsendet och dess högtidliga ceremoniel. Bellman uppfann en fantasiorden vars samtliga medlemmar var urbota drinkare. Det hette i statuterna att ingen kunde bli medlem i denna Bacchi Orden, som inte minst två gånger hade legat redlös i rännstenen. I ordenskapitlen – som sammankomsterna kallades – kom Bellmans komiska talang till sin rätt liksom hans omvittnade förmåga att härma olika musikinstrument. De första kapitlen framfördes troligen i familjen Lissanders hem någon gång under 1766. Det första omnämnandet finns hos skalden Johan Gabriel Oxenstierna, som i sin dagbok den 4 december 1769 antecknade:

Bergklint och Kexel kommo till mig och förmådde mig att med dem gå till Commissarien Lissander för att där se på Bellmans upptåger. Jag följde med dem och har ännu i all min livstid ej skrattat så mycket som ikväll. Bellman har inrättat en orden till Bacchi ära, varuti ingen får bli intagen som ej till det minsta två gånger för allas åsyn legat i rännstenen. Han håller detta capitel ibland, dubbar riddare, allt eftersom förtjänta ämnen framkomma, och ikväll höll han en parentation över en död riddare; allt på vers satt efter operastycken. Han sjunger själv och spelar på cittra.

Till en början verkar dessa ordensupptåg ha framförts av Bellman ensam. De bestod av kortare sångstycken med inslag av dialog. Senare texter efter 1769 utgörs av mer omfattande stycken på alexandrin med utarbetade scenanvisningar, processioner och körpartier där det är tänkt att flera aktörer skall medverka. Samtliga ordenskapitel föreställer emellertid ett möte i Bacchi Orden, vars riddare (Jensen, Trundman, Glock, Lundholm m.fl.) var allmänt bekanta som flitiga krogbesökare i dåtidens Stockholm. Ordensdiktningen växte i omfattning med åren fram till 1771. Därefter tycks produktionen ha legat nere under lång tid, då Bellman istället ägnade sig åt Fredmans Epistlar, och också sökte göra karriär som hovskald under Gustaf III.
Sin kulmen fick ordensdiktningen i diktverket Bacchi Tempel öpnadt vid en Hjeltes död, som gavs ut rikt illustrerad 1783. Det är Bellmans mest omfattande tryckta arbete. Han lade uppenbarligen ner stor möda på det.
Antik och kristen mytologi och svenska drinkargestalter, inte bara från Stockholm, sammanfördes till en både lärd och burlesk, snarast bisarr helhet, ett av de underligaste verk som den svenska litteraturen har att uppvisa. Här och där är lyriska dikter inströdda, som fortfarande hör till Bellmans mest sjungna visor, såsom ”Böljan sig mindre rör”, ”Bort allt hvad oror gör” och ”Hvem är som ej vår Broder minns”.
Handlingen utspelar sig kring ett Bacchustempel, beläget i ett arkadiskt landskap på en ö. Det svenska landskapet blandar sig med det klassiskt arkadiska och exotiska i det att kråkor och tallar förekommer sida vid sida med papegojor och mandelträd. Handlingen kretsar kring förberedelserna av en fest till den döde Movitz ära. Gästerna är Bacchusdyrkare från stockholmstraktens alla krogar. Översteprästinnan Ulla Winblad är havande med den döde Movitz barn. Handlingen bärs fram via återblickar, äretal över Movitz och ceremonierna kring hans begravning. I slutet föder Ulla fram en ny Movitz och sorgen övergår i glädje, skålar och saluter.
Texten utvecklade sig från en parentation över Movitz som Bellman påbörjat under slutet av 1770-talet. I början av 1780-talet omarbetades denna grundligt. Vackra naturbeskrivande verser på det ’höga’ versmåttet alexandrin lades till, liksom längre dialogpartier och flerstämmiga arior. Bellmans konstnärsvänner bröderna Elias och Johan Fredrik Martin hjälpte till med illustrationer.
Det var ett mycket ambitiöst verk som utannonserades av Bellman i tidningen Stockholms Posten 1782: ”Sedan jag af flere Witterhets-älskare och wänner blifwit anmodad och påmind, at til Tryckning befordra Et af mig författadt Poetiskt, Comiquet och Musicaliskt Arbete, Bachi Tempel kalladt; [...] Warandes detta Arbete försedt med Vignetter och Kopparstick af godkände Swenska Mästare, samt Noterne i Koppar graverade” hette det bland annat i kungörelsen.
Bellmans ambition med Bacchi Tempel var möjligen att verket skulle bereda honom väg in i de mer etablerade och välrenommerade skaldernas krets. Bellman hade hela livet svårt att skaka av sig den aura av bacchanalisk lustifikationsdiktare och upptågsmakare som omgav honom sedan ungdomen. Verket blev välvilligt omskrivet i den tongivande tidskriften Svenska Parnassen, där eliten av gustavianska poeter medverkade. Men förhoppningarna om en plats på den litterära parnassen infriades inte; Bellman förblev för samtiden fortfarande en skald ’i sin egen art’.

Religiös diktning
Vid sidan av de religiösa översättningarna och övningsverken, skrev Bellman både under ungdomsåren och senare egna religiösa dikter. De tillkom ungefär jämsides med de bacchanaliska dikterna, främst under 1770-talet. Bellman upplevde det knappast som någon konflikt. Han medverkade i 1763 års psalmboksarbete med psalmen ”Fader, omsorg haf om mig”. De andliga dikterna publicerades i olika tidningar eller i små häften. Bland annat publicerade han 1771 anonymt i tidningen Dagligt Allehanda åtta betraktelser över julhelgens evangelietexter. 1787 publicerades, ånyo anonymt, sju dikter över evangelietexterna från fastlagssöndagen till palmsöndagen. Den första sviten trycktes och gavs ut 1780 under titeln Betraktelser över åtskillige evangeliska texter, på vers författade av Hovsekreteraren Carl Michael Bellman. Den slutliga samlingenversifierade utläggningar över högmässotexterna mellan 1 advent och palmsöndagen utkom 1787 med titeln Zions Högtid. Av Carl Michael Bellman. Hovsekreterare. Första häftet, sedan Bellman låtit samlingen undergå teologisk censur. Ett planerat andra häfte kom aldrig ut. Senare tillkom några påskdikter.
Bellmans ambitioner med dessa religiösa dikter visar sig av en skrivelse han 1784 översände till Gustaf III. I brevet framgår att Bellman önskade att kungen skulle befalla Kanslikollegium att få konsistorierna att inhandla dessa Bellmans betraktelser för användning i rikets kyrkor. Bellmans anhållan avslogs. Däremot bifölls hans förfrågan om ett tioårigt tryckprivilegium förutsatt att titeln ändrades. Bellmans föreslagna ”Zions Tempel”ansågs i för hög grad anspela på den nyss utkomna Bacchi Tempel och därmed ge olämpliga associationer. Bellman gick med på ändringen, och verket kom ut. Emellertid fick det ett ljumt mottagande och den framgång – och inkomst i och med tryckprivilegiet – han väntat sig, uteblev.

Fredmans Epistlar och Fredmans Sånger
Idén till Fredmans Epistlar har antagligen dykt upp i slutet av 1760-talet. Den kan härledas från bibelvisorna och ordensparodierna, men kan också vara mindre härledd och mer spontan.
Den nersupne, före detta hovurmakaren Jean Fredman träder in i Bellmans dikt i maj 1767, när han begravs. Bellman skrev en dikt om hans begravning, n:o 26 i Fredmans Sånger. Den hör snarast hemma i ordensdiktningen. I den äldsta av epistlarna, n:o 5, talas det om ”brännvinsapostlar”, vilket Bellmanforskaren Gunnar Hillbom har tolkat så att idén då ännu var på utvecklingsstadiet. Men apostelfunktionen koncentreras snart till Fredman, som sänder epistlar till de trogna drinkarna på Stockholms krogar. Parallellen med Pauli brev till de unga kristna församlingarna runt Medelhavet är avsiktlig. Där den kristna läran predikar om evigheten som vi skall förstå att förbereda oss för, predikar Fredman om ögonblicket som vi skall förstå att ta vara på medan vi har det. De tidigare epistlarna är rikt försedda med allusioner på den ålderdomliga texten i Karl XII:s bibel. Det bibelparodiska draget minskar så småningom, säkert till fördel för helheten. Epistlarna blir mer berättande, stämningen lugnare.
Persongalleriet i Fredmans Epistlar är stort, men överblickbart. Stockholms- och Bellmansforskarna har kunnat identifiera de flesta som verkliga personer. Men det är inte som sådana de uppträder i dikterna. De har fått ett eget liv i epistlarna. Men deras reaktioner och förehavanden är allmänmänskliga och leder i bästa eller värsta fall tankarna till oss själva.
Medan ordensdiktningen utspelas i ett klassiskt landskap är epistlarna bundna till Stockholm. Men såsom litteraturforskaren Lars Lönnroth har framhållit, är gränsen mellan ordens- och episteldiktningen suddig. När Fredman i den sista episteln tar avsked av Ulla Winblad under en frukost i det gröna och ”vid alla instrumenters ljud”, flyter miljöerna samman; Templet i epistel 81 är enligt Lönnroth knappast Maria Magdalena kyrka, utan ett klassiskt tempel från ordensdiktningens värld.
De första femtio epistlarna tillkom häpnadsväckande snabbt, på mindre än tre år, om Gunnar Hillboms argumentering accepteras. Sedan avtog takten. En sista blomning blev det inför utsikten att epistlarna äntligen skulle komma ut. Det är möjligt att epistlarna n:o 79, 80, och 81 har tillkommit med tanke på en avslutning av sviten, en uppgift som slutligen tillföll n:o 82 – ”Hwila vid denna källa”.
Redan i början på 1770-talet försökte Bellman få trycktillstånd för epistelsviten, som då planerades komma att omfatta 100 nummer, men saken förföll. Redan tidigt var Bellman alltså på det klara med epistlarnas konstnärliga kvaliteter, och han hade redan kunnat märka några av visornas popularitet i staden. Han kunde anföra att de tidigt både förekommit som skillingtryck och blivit flitigt avskrivna i visböcker. 1774 hade han lyckats erhålla ett tioårigt tryckprivilegium på utgivningsrätten, men han sålde det till Kungliga Tryckeriets ägare, som lät det förfalla. Under 1780-talet återupptogs planerna av krigsrådet och översättaren Erik Weste och tonsättaren och notförläggaren Olof Åhlström. Weste ägde själv en epistelsamling, som försvann i samband med tryckningen. Hanlyckades övertala Åhlström att ge sig i kast med projektet. När sedan utgivningen äntligen skulle komma till stånd granskades texterna grundligt av bl.a. Johan Henrik Kellgren, Sveriges store fransk-klassicistiska smakväktare. Allt som kunde uppfattas som anstötligt ändrades och sviten gavs en enhetligare prägel. Rätt betydande ingrepp gjordes, t.ex. n:o 72 blev praktiskt taget helt omskriven. Lars Lönnroth anmärker att det är tydligt ”att Bellman, trots att han numera sedan länge var hovpoet och erkänd som ’snille’, fortfarande ansågs behöva censur och övervakning när det gällde utgivningen av ett verk som detta”. Kellgren skrev ett dityrambiskt förord. Weste läste korrektur. Bellman uppger i en inledande notis att hankontrollerat texternas korrekthet. Åtskilligt ratades. Bellman skrev om och skrev nytt. De nya epistlarna, n:o 71, 79, 80, 81 och 82 räknas idag till de allra vackraste. Mycket tyder på att musiken till flera av dessa är originalkompositioner, eftersom man ännu inte lyckats hitta spår av förlagor.
Den 16 oktober 1790 kunde Fredmans Epistlar köpas i Stockholm. Nästan precis ett år senare kom samlingen Fredmans Sånger ut, innehållande dryckesvisor, ordensvisor, många av bibelvisorna och annat, sammanlagt 65 nummer, av vilka det sista är ett magnifikt versbrev på heptameter till vännen och hovmannen Elis Schröderheim, och implicit riktat till Gustaf III,inför dennes resa till Ryssland 1777 (egentligen skrivet redan 1775 inför Gustaf III:s Eriksgata i Finland).Gunnar Hillbom har argumenterat för att de båda böckerna egentligen var tänkta som en helhet. Titeln på helheten kunde ha varit ”Den svenske Anakreon”. (Det namnet hade diktarkollegan Olof Bergklint givit Bellman, och Kellgren var i sitt förord till epistlarna beredd att tillerkänna skalden detta epitet, om det bara inte hade varit otillräckligt för honom). Gunnar Hillbom ser en beräknad balans i att epistlarna börjar med ett förord, och sångerna avslutas med en lång dikt som avviker från det övriga innehållet.

Dramatiken
Sjätte delen i Standardupplagan innehåller Bellmans dramatiska arbeten. De uppgår till ett tiotal. Då bör det tilläggas att det ju finns mycken dramatik i ordensdiktningen och inte så lite i epistlarna.
De dramatiska styckena består till stor del av längre eller kortare divertissemang med sånger och recitativ i skön blandning. De äldsta av dem framfördes i slutet av 1760-talet hos familjen Lissander, exempelvis Det lyckliga skeppsbrottet 1766, flera framfördes vid hovet tjugo år senare. Vid den tiden hade Bellman tillgång till kända operasångare och skådespelare, människor som han lärt känna och som räknades till hans umgängeskrets. 1787 författade han det lilla divertissemangetVärdshuset,en rojalistiskt färgad förvecklingskomedi. 1790 kom tre pjäser för hovet; Dramatiska sammankomsten, Lust-Spel den 17 Julii 1790, och Caffehuset. Det stycke som för de flesta verkar helt spelbart i dag och också har spelats i sen tid är folklivsskildringen Mantalsskrifningen, från 1791. Skådespelet hade premiär vid hovet på nyåret 1790-91. Han författade också diverse upptåg och födelsedagsspel för vänner, hovskulptören Johan Tobias Sergel bland andra. Nämnas kan också kantaten Fiskarstugan som spelades i vännen och arkitekten Erik Palmstedts hem 1792.
Repliksinne hade Bellman utan tvivel, men divertissemangen bärs ändå upp av sångerna. I bearbetad form platsar de fortfarande i Bellmanska sammanhang.

Prosa och tillfällesdiktning
I samarbete med diktarkollegan Olof Kexél gav Bellman ut några nummer av en skämttidning, titulerad Hwad Behagas?. Den kom ut i 8 nummer under 1781. (Torkel Stålmarck har skrivit en artikel om detta, som man kan läsa här)
1700-talets press innehöll ofta en blandning av nyhetsnotiser, kungörelser, moraldebatt, litterär debatt, litteraturkritik, poesi och prosaberättelser. Formen lånade sig väl till parodi och det var vanligt förekommande att man i privata sällskap skrev skämttidningar – och skämtbrev.
Bellmans och Kexéls tidning består av fiktiva berättelser på vers och prosa. Ramen är olika samtal i en fiktiv sällskapskrets – Pro Vino – där huvudpersonerna är Petter Bredström och Christian Wingmark – kända för publiken genom Fredmans Epistlar. Detta poetiska grepp lånade Bellman från Olof von Dalins kända tidning Then Swänska Argus, som i sin tur inspirerats av den engelska tidningen The Spectator.
Innehållet i Hwad Behagas? består av dråpliga, surrealistiska och overkliga skämthistorier, berättelser och parodiska biografier, samt samtalen i denna sällskapskrets Pro Vino.
Bevarat av Bellmans prosa finns även hans självbiografi och ett antal brev och skrivelser i skilda ämnen.
Bellmans dikter till medlemmar av kungahuset, vänner, gynnare m.fl. fyller sex band i Standardupplagan, sammanlagt över ett tusen dikter. Man möter inte sällan uppfattningen att dessa tillfällesdikter är av marginellt intresse vid sidan av epistlarna och ordensdikterna. Det är säkert en orättvis bedömning. Även om det på traditionellt vis förekommer överord i hyllningsdikterna, så präglas de av stor formell skicklighet och mer än det. Där förekommer rikligt med personliga tonfall och vackra poetiska partier även i de mest traditionella genrerna.
Bellman uppmärksammades också av sin samtid som hyllningsdiktare, och blev under en period under Gustaf III:s regering i allmänhetens ögon betraktad som hovpoet, innan andra litterära storheter som Carl Gustaf af Leopold och Johan Henrik Kellgren övertog stolarna närmast kungen, som smakdomare och som akademiledamöter. I stil sträcker sig Bellmans hyllningar från högstämda hyllningar och tal med invecklat retoriskt bildspråk i högreståndssmak, till enklare skålvisor passande de lägre klasserna
Bellman var aktivt verksam som poetisk förmedlare av Gustaf III:s idéer under hela regeringsperioden 1771-1792, och han besjunger en rad ämnen, allt från Gustaf III:s politiska reformer, till kungafamiljens koppympningar och benbrott. Härtill är han upphovsman till våra första egentliga kungssånger - ”Gustafs skål!” över statskuppen den 19 augusti 1772, och den mer högstämda dikten ”Så lyser din krona nu, Kung Gustaf dubbelt dyr…”.
Bellmans rojalistiska diktarinsatser gav också utdelning för honom själv. Från och med november 1772 kunde han tillräkna sig en kunglig pension. Bellman var engagerad i det politiska livet men samtidigt känd som underhållare och estradör på Stockholms krogar och i Stockholms salonger. Han kunde på ett naturligt sätt skriva visor som tilltalade och övertygade borgare och bönder. Hans rojalistiska verser spreds också snabbt, precis som epistlarna, och Bellman publicerades även i Göteborgstidningen Hwad Nytt? Hwad Nytt?. Bellman blev, om inte officiell, så i varje fall officiös, hovpoet. Han kallas ibland i tidningarna ”wår quicke Hof-poët”. Dikterna till Gustaf III behandlar allt som oftast dagsaktuella händelser, men tar också upp stora allmänna frågor som krig och fred.
Man kan med fördel och med stor behållning även läsa andra av hans tillfällesdikter, som verserna från förlovningstiden, sorgekvädet vid lille Elis död, vid fru Schröderheims död eller när ”Movitz” en afton tar avsked av fru Qviding och många, många fler.
Vill man lära känna Bellmans bredd som diktare och hans mästerliga förmåga att kombinera tradition med förnyelse – kanske också få en skymt av honom som människa – är hans persondiktning en rikt givande källa.

Bellmans poetik
Grundläggande för den bellmanska poetiken i Epistlarna är att han ofta diktar till redan kända melodier. Han använder genomgående slutrim, ibland 5 – 6 rim på samma ord. Hans teknik att sammanställa skiftande detaljer i ett rum eller en situation är en naturlig följd av rimbehovet. Men detaljerna ger tillsammans en levande bild av det som beskrivs. De tidiga epistlarna är väl försedda med utrop till de församlade: se, hör, känn, märk, drick, sjung! Imperativerna ger en ännu större närvarokänsla än presensformerna. Först långt fram i sviten, t.ex. i n:o 36, börjar berättelserna gå i förfluten tid, bibelallusionerna är i början av epistelsviten många, men minskar sedan. De är ofta skickligt insmugna i texten. I 1 Mos 9 berättas hur Noak låg drucken av vin och naken i sitt tält. Sonen Ham fick se honom och berättade det för sina bröder Sem och Jafet. Dessa gick baklänges in i tältet och täckte över faderns centrala delar. Och Bellman skriver: ”Gå baklänges bort, där som nykterhet rår” (epistel n:o 5). Människan betecknas ofta liksom i Gamla testamentet som aska eller en skugga.
Den klassiska mytologins figurer kärleksgudinnan Venus (eller Fröja som hon ofta kallas), hennes ostyrige son Cupido, krigsguden Mars och Dödens färjkarl Charon blandar sig med de mänskliga aktörerna, måleriskt och metaforiskt på en gång.
1700-talsdiktarna använde av olika skäl många omskrivningar. Det gör också Bellman: Epistlarnas kvinnor kan heta Fröjas ungar, Fröjas slavar, de ger sig ut på Fröjas fält, sängen är Fröjas grav. Bacchi bröder, män, lik träffar man i Bacchi lada, Bacchi kök, Bacchi rum, Bacchi trakt, d.v.s. ställen där det dricks.
Bellman behandlade suveränt tidens modevers alexandrinen. Den används parodiskt i ordensdiktningen, och mästerligt sakligt i många hyllningsdikter. Den fransk-klassiska smaken som ofta uttrycktes med alexandriner tålde inga ’låga’ ord eller ämnen. ’Värdig’ poesi skulle handla om kungar och hjältar, deras liv och gärningar, stora män ur historien som var goda förebilder för folket, eller tragiska kärlekshistorier med figurer ur den antika litteraturen och mytologin.
I ordensdikterna har Bellman inga hämningar. Stilbrytningarna var möjligen ännu roligare på hans tid än vi nu förstår. Ett vanligt grepp i tidens litteratur var att låta enkelt folk som bönder och tjänstefolk uppträda som komiska hjältar – eller antihjältar – i roller som egentligen ankom på högre samhällsklasser att fylla, och att sjunga ’låga’ versioner av allmänt kända arior i ’hög’ stil.
Lyriska tonfall var heller inte främmande för Bellman. I Fredmans sång n:o 32, ”Aftonqväde”, åstadkommer han allmängiltig poesi. I stroferna befolkas det drömlikt arkadiska kvällslandskapet av gestalter ur den klassiska mytologin; Pan, Arachne och andra. Men derör sig bland den svenska naturens ringblommor och vitsippor och den svenske ”åbon” – samt Bellman själv; ”Men nu ─ nu somnar jag”. Så slutar dikten, lite realistiskt, men inte unikt hos Bellman. I flera av epistlarna (n:o 39, 71, 80, 82) liksom i Bacchi Tempel och
i Fredmans sång 64, ”Fjäriln vingad” möter vi naturens invånare och botaniska detaljer som påminner om det perspektiv vi finner i Carl von Linnés skrifter:

 

Böljan sig mindre rör,
Eol mindre hviner,
När Han från Stranden hör
Våra Mandoliner;
Månan han skiner,
Vatnet glittrar lugnt och kalt,
Cyrén, Jasminer
Sprida vällukt öfver alt,
Fjäriln i guld och grönt,
Glimmar på blomman skönt,
Masken snart krälar ur sitt grus.

Trädet med stilla sus,
Oss sin skygd förklarar;
Gömt i sit gröna hus
Sommar-foglen svarar.
Sin sång han parar
Med vår lilla mandolin,
Mellan små skarar
Af en svärm förströdda bien.
Fisken i lek och rom
Dansar på böljan om:
Dagen snart klarnar glad och lius.

 

Bellmanmusiken
De flesta av Bellmans melodier har kunnat identifieras som kända operastycken eller visor som har varit i svang i dåtidens Stockholm. Musikforskaren James Massengale, som senast har gjort stora insatser på området, konstaterar att Bellman ofta gjorde bearbetningar som tjänade hans egna syften. Bellman använde framför allt kända musikförlagor, och satte ny text till de välkända sångerna. I sångspelen nyttjades denna musikaliska paroditeknik till fullo. Denna teknik var vanlig redan i tyska och franska sångspel och engelsk balladopera från 1700-talets första år.
Bellman återanvänder sina melodier. Epistlarna n:o 42 och n:o 49 (vilka båda tilldrar sig på Klubbenhalvön i Hägersten) har samma melodi; Epistlarna n:o 25 och n:o 82 är i grunden samma melodi, det är bara takt och figurer som varierar. Att vissa melodier inte har identifierats bevisar inte att Bellman har skapat just dem, men möjligheten kan inte heller uteslutas. Han kunde inte skriva noter. I dedikationsexemplaret av Fredmans Epistlar till baron Otto Lillje har Bellman emellertid antecknat orden ”Min epistel” i marginalen till epistel n:o 25. Detta skulle kunna antyda att han i detta fall ansåg sig vara upphovsman även till musiken.

Åhlström, som visserligen tidigare låg i rättstvist om upphovsrätten till epistelmusiken, menade att Bellman inte skulle ha skrivit en endaste av melodierna, medan Kellgren i sitt företal uppger att de flesta epistlarna ”hafva gift sig tillsammans med förut kände Melodier; andre finnes dock, som erkänna samma Skapare med Versen, och nästan alle hafva mer eller mindre emottagit Skaldens ändringar och förbättringar”.
Hur Bellman själv fraserade sin musik, den musik han använde, vet vi inget om. Det var Åhlström som nedtecknade alla noter. Många av Bellmans egna vokala broderier har därför gått förlorade, även om Åhlström stundom föreskriver drillar och andra utsmyckningar.
Bellmans musikaliska kapacitet gör det troligt att han själv var upphovsman till flera melodier. De musikaliska modifieringar han gör av kända melodier för att anpassa dem till texterna, visar på en obestridlig musikalisk kreativitet.

Sista kapitlet
Fredmans Epistlar och Fredmans Sånger blev inga omedelbara försäljningsframgångar. Bellmans ekonomiska behållning av publiceringen blev minimal. Han försökte sig på dramatiska arbeten och översättning, och han var fortfarande eftersökt vid privata festligheter. Men rösten blev med åren sliten och han uppges ha blivit alltmer ovillig att uppträda. Till hans närmaste vänner hörde från ca 1789 fru Helena Qviding. Under de följande åren tillägnas hon många visor och dikter.
Ett svårt slag för Bellman och hans hus blev Gustaf III:s död 1792. Kungahuset hade hyllats av Bellman i sång och dikt under tjugo år. Det hade varit inbringande genom att understöd ur kungens handkassa då och då hade utfallit. Till och med som krigsskald hade Bellman etablerat sig under 1788-90 års krig. Han sång över slaget vid Hogland den 17 juli 1788 hör till de ståtligaste i genren.
Förmyndarregimen som följde hade inte det minsta intresse för Bellman.
Om utgivningen av Fredmans Epistlar (1790) var en höjdpunkt i Bellmans liv så följde fyra år senare en nedbrytande katastrof. Bellman fick våren 1794 tillbringa tio veckor i en arrestlokal på Stockholms slott; som kunglig hovsekreterare undgick han den vanliga gäldstugan.
Det var alltså fråga om en skuld, inte alltför stor, som Bellman inte kunde betala. Lösningen blev att makarna Bellman ställdes under förmyndare, för att den hopplösa ekonomin skulle kunna redas upp. Det är troligt att tiden i arresten bröt Bellmans hälsa. På inrådan av sin läkare Anders Blad skrev Bellman i arresten sin självbiografi, eller lefvernesbeskrivning. Den blev inte lång. Sakuppgifterna i den är ofta opålitliga, men prosan han skrev hör till det mest lysande som vårt språk kan uppvisa.
Under hösten 1794 var han ofta sjuk. Men det var också då som han hade en sista konstnärlig succé, då han på en privat tillställning hos operachefen Rålamb underhöll gästerna så att de både skrattade och grät.
I början av det nya året låg han till sängs. Han avled den 11 februari 1795.
Han lades i graven på Klara kyrkogård utan sten. Idag står där en stor minnesvård nära utgången mot Klarabergsgatan, prydd av vännen Tobias Sergels bronsmedaljong över skalden. Den restes av Svenska Akademien år 1851. Att Bellman är gravsatt på denna kyrkogård är bekräftat. Däremot känner man numera efter omgrävningar på 1800-talet inte till den exakta platsen.

Bellmanminnet
Bellmans diktning bars vidare på olika vägar. Inom Par Bricole odlas den artistiska traditionen alltjämt. Bland studenter och skolpojkar sjöngs Bellman med förtjusning från början av 1800-talet. Bellman har en given plats i studentsången. Studentnationernas sångböcker brukar fortfarande innehålla några epistlar eller sånger. En del av Bellmans visor fann väg in i folktraditionen, såsom Gubben Noak, vaggvisan till sonen Karl, hyllningsdikten Gustafs skål!. Många svenska, danska och finska sångare har sjungit in epistlar och sånger på skiva.
Bland 1800-talsromantikerna betraktades Bellman som det gudabenådade geniet som mottog sin inspiration direkt från en högre värld och mödolöst omsatte den i text. Senare tider har betonat andra drag hos honom: hans artistiska briljans, hans sociala engagemang, hans roll som på en gång förvaltare av ett gammalt litterärt arv och en litterär förnyare.
Forskningen kring Bellman och hans dikt kom i gång redan på 1800-talet. Mer och mindre omfattande textkritiska studier har publicerats under 1900-talet. Bellmanssällskapets standardupplaga och skriftserien Bellmansstudier är en grundsten.
Under slutet av 1900- och början av 2000-talet tillkom flera doktorsavhandlingar, och det ser ut att komma fler.
En konkordans över Bellmans hela diktning har utarbetats i Göteborg.
Flera biografiska verk har skrivits, men ingen levnadsteckning i den omfattning som flera andra stora svenska skalder har fått.
Inom skönlitteraturen har Bellman blivit ett omtyckt motiv. Han figurerar i dikter, sånger, skådespel och romaner. Många senare författare har tagit intryck av Bellman, inte bara i Sverige, utan också i Finland, Danmark och andra länder.
Bellmans odödlighet, som konstaterades kort efter hans lekamliga död, är tillfullo bekräftad genom senare observationer.