Behagas ett stycke presshistoria?

Som bekant har vårt medlemsblad en nästan lika ryktbar föregångare med samma namn, Bellmans egen – eller snarare delägda – skämttidning Hwad Behagas? I del XVIII av standardupplagan av Bellmans skrifter kommer den att tryckas om i sin helhet. Några notiser om tillkomsten kanske kan kittla nyfikenheten inför det evenemanget?

”Twänne Författare, som tilförene hwar på sit sätt haft den lyckan at bidraga til Allmänhetens nöje, ärna äfven nu på nytt upwagta med sina arbeten; under titul af Hwad Behagar? äro de sinnade at utgifwa sina Ark twänne gånger i weckan och sker början dermed om Fredag. Prenumeration hwarken begäres eller emottages på denna deras Weckoskrift, utan köps hwarje Nummer särskildt i Holmbergs boklåda,”

Så kittlades nyfikenheten hos Stockholms Postens läsare den 28 februari 1781, och fredagen den 2 mars, ”mot middagstiden”, kunde den tillfredsställas i Holmbergs boklåda på Stora Nygatan. Men vad man inte fick veta var vilka som stod bakom den nya publikationen. I sådana här sammanhang var anonymiteten regel. Man gissade naturligtvis och det var nog inte så svårt att gissa åtminstone delvis rätt. En som visste var Johan Henric Kellgren; på själva utgivningsdagen skrev han till en god vän: ”I dag har utkommit en ny Veckoskrift, kallad Hvad Behagar? Auctorerne äro Kexell och Bellman.” Kellgren satt och redigerade Stockholms Posten hos Holmberg och hade säkert god inblick också i den övriga förlagsverksamheten. ”Stadens kända poet, Bellman” hade alltså lierat sig med sin skickligaste imitatör, ”apa” sade någon. Succén borde ha varit given.

Det blad som köparna fick i handen till ett pris av 1 skilling bestod av åtta sidor i kvarto med ganska murrigt tryck. Utan någon som helst förberedande presentation kastas läsaren rakt in i en virvlande spökhistoria. ”Jo! jo! Accurat, så är sammanhanget min Läsare – – -”. Så oförmedlat börjar avskedade tullförvaltaren i Nådendal Petter Bredström sin hårresande berättelse om vad som hände honom vid midnatt i hörnhuset nr 19 på Malmskillnadsgatan. Mera skall inte avslöjas här, men alla som har läst historien är ense om att den hör till Bellmans allra yppersta prosakonst. Och Bellman vore inte Bellman om inte berättelsen slutade i ett muntert dryckeslag. På källaren Lilla Victoria träffar Bredström sin gamle vän Christian Wingmark, och med hjälp av en butelj långkork drar de upp planerna för en gemensam skrift ”innehållande blandade roliga ämnen utan någon viss ordning eller twång”. Det är naturligtvis Bellman och Kexel som har förklätt sig till Bredström och Wingmark, och skriften är ingenting mindre än Hwad Behagas? Utan ordning eller tvång – ja, just så brokigt skulle deras blad bli i fortsättningen, en alltför kort fortsättning.

Förläggaren och distributören J. C. Holmberg var en mycket ekonomisk för att inte säga gnidig herre. Det vill synas som om redaktörerna/författarna av Hwad Behagas? själva fick stå för produktionskostnaderna. I en ändlös kryddbodräkning som Olof Byström har dragit fram återfinns bland familjen Bellmans inköp av russin och pomada, såpa, kanel och silke inte mindre än tolv ris tryckpapper, debiterade den 5 mars 1781. Tolv ris gör 6 000 ark, och det kan inte råda någon tvekan om att det var för att täcka den nya veckoskriftens behov som Bellman satte sig i skuld för denna stora pappersleverans. Han räknade givetvis med att företaget skulle gå med vinst, och att han just nu satsade så friskt hade troligen samband med att paret Bellman i april detta år väntade sitt första barn. Behovet av ekonomisk förstärkning måste ha varit akut.

Som så ofta när det gällde ekonomiska ting gick det inte som Bellman hade tänkt sig. Hwad Behagas? fick läggas ner efter bara åtta nummer. Kanske var avsättningen för dålig och kostnaderna för höga. En bidragande orsak kan ha varit att Kexel under hela utgivningsperioden satt i bysättningshäkte och bara släpptes ut de kvällar han skulle tjänstgöra vid Kungl. Maj:ts spektakler. Bellman fick själv sköta det praktiska redaktionsarbetet, och det var han nog inte helt lämpad för.

Men i standardupplagan kommer alltså tidningen att återuppstå. Halvtannat år kan det dröja – en försvinnande kort tid om man betänker att det har gått dryga två sekler sedan originalet såg dagen.

Torkel Stålmarck