Bellman och Husdjuren

Bellman beskrivs ofta som den store Stockholmsskildraren, vars miljö- och människoteckning i fredmanscyklarna med rätta kanoniserats. Men hans mer undanskymda produktion röjer sina egna guldkorn: i tillfällesdiktningen hittar Bellman några av sina mest personliga tonfall. Inte minst gäller detta hans hyllningspoem till exotiska djur, vilka några av hans förmögna vänner och gynnare höll hemmavid som sällskap och skådebröd. I oktober 1770 bjöds Bellman hem till en Kapten R***, stolt ägare till ett akvarium. Strax hade besöket inspirerat till en liten dikt i Stockholmstidningen "Dagligt Allehanda". Bellman kallar den "Impromptu vid åskådandet af en chinesisk guldfisk" (StU VIII, s. 117):

Jag såg en fisk, godtår, Kamrater!

Från China pillegimmen var;

Dess gyllne purpur brann så klar,

Och fjällen blänkte som ducater.

Båd guld och vatten såg jag här,

Och skönhet tände lust och låga;
Mitt sinne tänkte på sin plåga

At vara fattig, torstig, kär.

Att Bellman är entusiastisk går inte att ta miste på: han tjusas av fiskens färgprakt och lyster. Men dikten öppnar också för vemodigare tankar. De vackert glimrande fjällen åkallar visserligen guldmynt och purpur - och fisken är i sig en dyrgrip - men den kan bara bekräfta Bellmans egen relativa fattigdom och törst. Mot skaldens belägenhet framstår fiskens tillvaro som bekymmerslös och rik.

Ett tema som återkommer i Bellmans husdjursdikter är djurens tragiska lott. I "Ode öfver den lilla fogeln Putte, som dog i Maj 1768" (StU VIII, s. 75f.) utbrister han:

Jag sjunger Puttes låf! Bland all den foglaskara

Var han ett menlöst djur,

Som, uti frihet född at Himlens verk förklara,

Blef fängslad i en bur.

Diktens fortsättning ger en kronologi över Puttes levnad, från hans oskyldiga ungdomssång på Kanarieöarna, till det traumatiska infångandet: "Strax förs han till ett land, där Dygden sig beklagar, och Ondskan bara ler". Väl i Sverige blir han dock välkommen:

Men djuret med sin sång ett Menskjohjerta väckte

Till ömhet för sitt lif.

Han älskas af ett bröst, han fägnas med ett öga;

Hvad under, at han bar

Med lika lust och fröjd sin låfsång till det Höga,

Som då han ledig var!

Hvem vill väl göra ondt den ingen ondt tillfogar?

Dock är det Menskjors sed.

Här tycktes han i frid från villdjur uti skogar,

Men af sin Granne led.

Din Ovän stog på lur och ville se dig blöda.

Trots anspelningen på mänsklig ondska var det sannolikt katten som hållit sig framme.

Bellmans mest ambitiösa husdjursdikt, "Papegojiaden", (StU III, s. 42-47) nedtecknades år 1780. Dedicerad till en "Grefinnan de la Gardie", kan den redan med sin titel bestämmas till en populär parodisk diktgenre under 1700-talets andra hälft. Denna härmade, ofta till synnerligen komisk effekt, äldre tiders långdragna och uppblåsta hyllningsvers.

Jacob Wallenberg har en sådan parodi, kallad "Oxeaden", i "Min son på galejan" från 1770. Ett än tidigare verk - som blev mycket populärt - var Christopher Zibets "Kurriaden", med undertiteln "ett Minnesqväde öfver den oförliknelige Ekorren, Kurre benämnd, som med döden afgick i Stockholm år 1765". Kurre mötte sitt öde i en dörrkarm.

Bellmans dikt till grevinnans avlidna papegoja följer alltså ett uppskattat mönster. En inledande strof anger sorgetemat: "Så börjas denna Fäst med gråt och sneda miner,/ med flata skratt mot skyn vid dödens tyranie. ... Wälan, kring denna mull där denna skyffeln skiner,/ i dag församlas wij." I det följande liknar Bellman fågelns öde vid vårt eget, innan den högtidliga stämningen bryts av en tragikomisk strof:

I winets liufwa must du nögd din tunga blötte,

ett skedblad körsbärs-win förlusta ditt behag.

Än mot din Egen bur du då ditt hufwud stötte,

och än på minsta boss du tumla då som jag.

Till slut båd' döf och blind mot hwem dig och så mötte,

du bullra hes och swag.

Här identifierar sig Bellman själv med fågeln. Texten kan visserligen ännu förstås som komisk, men får allt tydligare drag av tragik. "Hvad frihet ägde du?" frågar diktaren, och beskriver burens "sammanvridna järn, med reglar, lås och mer, / där watten blott och bröd, som fången i sitt fängsel, / och någon enda gång en mandel man dig ger".

Bellmans eget beroende av mecenater, hans ständiga press att producera tillfällesdikter och hyllningstal för sin utkomst, antyds allt starkare: "Ett hierta!" utbrister han, "låter fängsla sig, det ger den handen ähra, / som stört dess fria wahl".

Bellman varierar här också, kan man med Carl Fehrman säga, ett mycket gammalt tema i litteraturen. Frihet och fångenskap kan ju upplevas på skilda plan; konkret av fången bakom galler, eller i över-förd mening som metafysisk fångenskap i världsalltet. Och återigen - med en modernare klaustrofobi - som diktarens fångenskap i retoriken, i språket. I en tidigare dikt från mitten av 1760-talet, strax efter moderns död, lyder en religiöst färgad strof hos Bellman (StU XIII, s. 88):

Vårt bräckliga intet, vårt gyldene spel det liknar de suckande djuren: I dag uti frihet, i morgon i fall; Allt levande längtar att dagen blir all, likt fängslader fogel i buren.

I Papegojiaden återfår dock Bellman sitt humör mot diktens av-slutning. Vinken om att han själv skulle utgöra en handelsvara, inburad till herrskapets nöje, avlöser han med galghumor och en stoisk skål:

Så myllas du då ner, at aldrig ljuset skåda,

at aldrig frögdas mer innom naturens prål,

At aldrig himlens pris mer med din näbb bebåda,

fast knapt jag tror Gud sielf förstog ditt tungomål.

Men sorgen är förbi, och nu bör glädien råda.

Skölg glasen, fyll en bål.

(Ur Hwad Behagas? 2001, nr 1/2. Författaren är doktorand vid Göteborgs universitet. Ill. av red.)