Hanaholmen

är en vacker liten skärgårdsö bara en kvarts bussresa från centrala Helsingfors (fast man ser inte skymten av någon bebyggelse från ön). Där ligger ett kulturcentrum för Finland-Sverige, som i år fyller 25 år av intensiv verksamhet. Och nu hade vår 26-åriga lillasyster Bellmansällskapet i Finland med dess berömde ordförande prof. Lars Huldén och hans nära medarbetare ordnat ett symposium "Sångens poetik med särskild hänsyn till Carl Michael Bellman" under några sköna höstdagar den 8-10 september - ett stort och storartat genomfört åtagande. Ett sjuttiotal hade kommit, från sju länder, och ett tiotal höll föredrag, livligt diskuterade. De skall ges ut i tryck; Hwad Behagas? skall avisera om det, när så skett. Här skall endast kort nämnas något om dem.

Lars Huldén hade systematiserat vad som är "Omtagning, upprepning, omkväde och refräng hos Bellman" och kunde visa vilka olika funktioner dessa skilda typer från den klassiska retoriken har i hans dikt, hur "drick, drick, drick" tjänar till att förstora; hur han favoriserar tvåtalet såsom det starkaste: "många, många" - "nyss, nyss" - "kom, kom"; hur de olika typerna har med versmönstret och strofformen att göra: dubblering i näst sista versen är vanlig, "vita ben, vita ben"; hur vissa omtagningar anges som körparti - publiken anmodas att sjunga med, något som naturligtvis är meningen med en refräng som "tycker du at grafven är för djup". Det fanns mycket att ta vara på i detta föredrag av en mycket erfaren och förfaren poet.

Anneli Asplund från Finska litteratur-sällskapet talade om "Bellman och Bacchus i finsk tradition". Bellman var fortfarande mycket populär i Finland under tsartiden. Melodin till Gubben Noach användes i minst 15 skillingtryck, också i andliga sånger, och föredragshållaren väckte jubel, då hon sjöng på gammalt sätt med melismer och drillar. Det var som att få höra den lilla gumman "Vår Herres näktergal" på Ivar Arosenius teckning.

Ann-Mari Häggman från Vasa talade om "Sångaren Topelius - i bellmansk efterföljd". Topelius blev helt hänförd av djurgårdsnaturen, då han på sin första utrikesresa var en av ett tiotal studenter vid Bellmansbysten, och han företer i sin kommande tillfällighets-diktning, ofta till Bellman-melodier, många likheter med vår skald.

Den unge finlandssvenske författaren Henrik Janssons föredrag hette "Oj voj, älska mej -om rocktexter". Han påpekade att många rock- och poptexter är tunnare "än man skulle kunna förvänta sig" - som han sa. Ofta är det musiker som skriver dem, rösten används som ytterligare ett instrument och har inte så mycket att berätta. Men de har förändrats under de senaste decennierna, då rocken vill förändra världen, predika en ny livsstil. Han ansåg att dagens rockartister har mycket att lära av Cornelis Vreeswijk, som han betecknade som ett geni med stor ömhet mot den lilla människan.

Författaren Søren Sørensen, som ju höll årets Bellmansföreläsning i Börssalen, talade om "Den danske sang - og Bellman" och påpekade att mycken dansk lyrik är brukslyrik och god sådan, avsedd att sjungas, och att en stor del av denna är inspirerad av Bellman - vilket han demonstrerade.

Hans kollega, universitetslektorn Jens Kristian Andersen, lyckades i sitt föredrag "Genre- og stilbrott i Bellmans digtning" med konststycket att sätta Bellman på en postmodernistisk formel i over-headprojektion. Han hävdade inför en något motvilligt respektfull publik att konst, även om den är emotionell, kan anlyseras på detta sätt utan att skadas. Han visade - över våra huvuden - bl.a. "Ach du min Moder" som geometrisk komposition av högt och lågt; symmetrin i Ep. 63; vågmönstret i Sång 17. Fan tro't, men inte ointressant, elegant, fast mer av kejsarsnitt än förlossning.

Vår Gunnar Hillbom ville i "Äntlig opklarnade dagen. Om den bellmanska poesins frigörelse i sång" visa hur den tidige Bellman, trogen klassicistiska mönster, som sångare frigör sig från traditionen, och hur fredmanssångerna skapas för en levande närvarande publik; hur han befriar sig från normal syntax, när han skriver för att sjungas och inte för att läsas. Det är en sant originell rolldiktning, där hans särbegåvning kommer till sin rätt.

Christina Mattssons bidrag hette "Några Bellmansvisors vägar i folktraditionen". Hon hade gått igenom 20.000 skillingtryck, där Bellman är rikligt företrädd - liksom i många sångböcker - och jämfört dessa med inspelningar av folkliga visor. Egendomligt nog tycks mycket litet och bara lösryckta strofer eller fragment från Bellman ha tagits upp i den folkliga traditionen.

Professor Lars Lönnroths föredrag "Från Zion till Bacchus. Det religiösa inslaget i Fredmans epistlar" behandlade ett ämne som är föga bearbetat. Bellman skrev som bekant både regelrätta psalmer och parodier som t.ex. "Kom Bacchus lär mig läsa/ Uti din våta bok/ ..." (StU 14, s. 208).

Föredragshållaren var på jakt efter den bellmanska diktens metamorfos vid övergången från allvar till skämt på detta område, men gränsen däremellan var ännu inte alls så skarp som den senare drogs under romantiken. Det föredraget skall bli intressant att läsa i sinom tid - liksom alla de andra. En kväll var det musik. Professor James Massengale talade över ämnet "Var tog Bellman sina melodier från?" och illustrerade på piano. Hans motto var: "Think fuzzy", och med det menade han nog att man skall vara fördomsfri och öppen för alla associationer, när man söker källorna. Det var infallsrikt och roligt att höra.

Under sista dagens utflykt till Sveaborg inträffade en minnesvärd händelse: vår värd Lars Huldén tog över guideskapet framför en av kasernerna och berättade, att Ulla Winblad faktiskt hade tjänstgjort där som piga. När han knackade på dörren, kom hon ut sött klädd och sjöng en "Bellmansvisa", som hon hade fått av skalden och som handlade om kärlekens lycka och olycka. Det var mycket rörande - men den visan hittar man inte i Standardupplagan. - Så var det dags för hemfärd.