"Gustafs skål" som symfonisats

Bellmans melodier har många gånger utnyttjats i "konstmusikaliska" sammanhang, särskilt som teman i variationssatser, och redan under gustaviansk tid finns sådana exempel hos bl a Kraus och Haeffner. Att melodin till epistel 78, "Knappt Jeppe hant ur gluggen gå in", dyker upp i en av Wikmansons stråkkvartetter har antagits bero på, att både Bellman och Wikmanson haft som förlaga en äldre melodi som finns nedtecknad av Henrik Philip Johnsen. Men att Gustafs skål används som ett viktigt tema i en symfoni "från tiden" har veterligen inte uppmärksammats.

Den 14 maj 1807 ledde Joachim Nikolas Eggert en konsert med bl a en egen symfoni och som slutnummer finalen ur en annan av sina symfonier, och denna sats innehöll enligt annonsen "fantasi öfwer en svensk folkvisa". Eggert som var född 1779 på det då svenska Rügen var en betydande musiker, som 1803 hade blivit anställd i hovkapellet som violinist och 1808 skulle bli hovkapellmästare, dock endast i avvaktan på en redan kontrakterad kollega som också fick ta över 1810. Eggert hade presenterat sig som tonsättare med en begravningskantat över hertig Fredrik Adolf 1804, och han komponerade de närmaste åren bl a fyra symfonier, som upplevde flera framföranden, åtskillig kammarmusik (bl a nio stråkkvartetter) och en del scenmusik. Tyvärr gick Eggert bort redan 1813, och hans musik har därefter råkat i oförtjänt glömska och endast sällan spelats.

Att Eggert lät framföra sin "final-fantasi" separat tyder på att den hade nått en viss popularitet. Eftersom man ännu inte lyckats fastställa den kronologiska ordningen mellan hans symfonier och de inte kan identifieras via konsertprogrammen (utom en som bygger på material ur den nämnda kantaten), är det svårt att bedöma vilken symfonifinal som åsyftas. Men det högst troliga är att den var hämtad ur symfonin i C-dur, där finalen är ett stort upplagt stycke med ett glättigt och närmast Haydn-artat huvudtema och ett sidotema som visar sig vara ett direkt lån av Gustafs skål! När detta tema småningom enligt sonatformens princip kommer tillbaka i den s. k. återtagningen, får det växa ut till en omfångsrik fuga, där Eggert vrider och vänder på melodin och effektfullt kombinerar den med huvudtemat. Den dyker upp på olika sätt i de flesta lägen och instrument och t. o. m. slagverket dunkar dess rytm (de tre första upprepade tonerna)! Allt är gjort med gott humör och med en elegans och spiritualitet som måste ha uppskattats av publiken, inklusive "kännarna".

Varför nu Gustafs skål kallas "folkvisa" har förbryllat dem som försökt att placera satsen - visan borde ju snarast ha kallats "folksång"! En annan fråga är varför Eggert överhuvud använde sig av sången, och till det finns det kanske en förklaring. Troligen är C-dur-symfonin Eggerts tidigaste i genren, och den spelades i så fall första gången på Rikssalen den 29 april 1805, innan den några veckor senare gavs offentligt. I tidningarna kan man om det första tillfället läsa: "om aftonen kl. 8 blifwer hos Deras Majestäter Konungen och Drottningen Cour i Stora Galleriet". Således är det fullt tänkbart att Eggert vävt in Gustafs skål som en direkt hyllning till Gustav IV Adolf och troligen också för att skaffa sig själv en smula uppmärksamhet hos monarken. Det kunde faktiskt behövas, ty som känt är bestämde kungen i sept 1806 att operan skulle dras in och i mars 1807 att operahuset - där hans far hade skjutits - skulle rivas! Så skedde som väl var inte, men operaverksamheten måste ligga nere en längre tid, och under kriget mot Ryssland användes operahuset som lasarett. Hovkapellet fick ägna sig åt konsertverksamhet, och i den var Eggert ofta involverad som dirigent, bl a svarade han 1810 för det första svenska framförandet av Haydns Årstiderna. När operan hade återöppnats ledde han i november samma år Naumanns Gustaf Wasa vid en festföreställning i samband med kronprins Karl Johans ankomst till Stockholm och därefter den svenska premiären på Trollflöjten 1812.