Bellman i den samtida Göteborgspressen
Bellman kom aldrig till Göteborg, och man söker
förgäves efter beskrivningar av västkusten i hans
diktning. Ändå var han under en period vid mitten av
1770-talet en av de mest publicerade och uppmärksammade diktarna
i Göteborgspressen. Den tidning som mer än andra satsade
på att introducera och publicera Bellmans dikter var Hwad Nytt? Hwad Nytt?. Detta var inte
förvånande, eftersom den redan från starten den 1 maj
1772 hade en utpräglad nyhets- och kulturinriktning.
Det är i Hwad Nytt? som Bellman
för första gången omnämns som Nordens Anacreon i
en dikt av Olof Bergklint. Epitetet återkommer sedan vid ett
otal till-fällen i tidningens ingressser. Från att ha
publicerat ett fåtal dikter under de första åren,
fylldes tidningens sidor av skaldens alster under
sommarmånaderna två år i rad. Under juni och juli
1776 kunde läsarna ta del av ett tiotal dikter av honom och
året efter trycktes sammanlagt mer än trettio dikter under
perioden maj-september.
Vad kan då ha föranlett denna stora mängd dikter i
tidningen och hur beskrevs skalden inför göteborgarna? Det
var med största sannolikhet Johan Simmingsköld, bekant till
Bellman och Hwad Nytt?:s förmedlare av
nyheter från hovlivet, som var den direkta orsaken till att
dikterna fann sin väg till Göteborgstidningens sidor. Denne
Simmingsköld skulle senare gå ett dramatiskt öde till
mötes på grund av tvivelaktiga affärer och slutade,
efter fråntaget adelskap och utpressningsförsök av
Gustav III, sitt liv fängslad på den svenske kungens order
i Königstein. Före dessa händelser hade han i alla fall
den goda smaken att förmedla ett stort antal Bellmandikter till
Göteborgs tidningsläsare.
Den bild av skalden som göteborgarna gavs var inte densamma som
initierade stockholmare torde ha haft. Den bacchanaliska diktningen
lyser med sin frånvaro i Hwad Nytt?. I
stället rör det sig om uppvaktnings- och
tillfällesdikter till kungahuset och högt uppsatta personer.
Bellman framstår här som en aktiv deltagare i huvudstadens
nöjesliv under de första åren av Gustafv III:s regim,
med ett umgänge inom de finaste kretsarna. Tidningens
introduktioner av dikterna är i sig små uppvisningar i
panegyrik. Ett belysande exempel på hur de kunde se ut är
en presentation från den 2 september 1777. Under rubriken
”Hwad Nytt med Posten” återfinns följande
utläggning, som i ord räknat är längre än
Bellmans impromptu:
Stockholm, den 18 august. /---/ De minsta stycken af wår qwicke
Skald, Herr Hof-Secreteraren Bellman, förtjena at gömmas och
förwaras ifrån wansklighetens wåld. Jag skickar
här et Impromtu, ej längesedan skrifwet, då han war
hos de Lärde och Patriotiske Bröderne, Herr
Banco-Commissarien och Herr Professoren Bergius, som hushålla
tillsammans, och, som på deras ägendom, straxt bredewid
Carlberg, i alla hänseenden förelysa andra med sina
efterdömen och sin lyckliga lefnad. Wår Bellman beskrifwer
sit besök hos dem på följande wis:
Rapporteringen från huvudstadens sociala händelser är
väl inte helt i linje med den moderna uppfattningen om vilken typ
av nyheter som en dagstidning bör innehålla, tankarna
går mer till Hänt i veckan och
Svensk Damtidning än till Dagens Nyheter eller Göteborgs-Posten. För en nutida
läsare, på ett avstånd av mer än två
hundra år, är det emellertid intressant att se den bild som
målas upp med det fina umgänget, den lättsamma
tillvaron och diktarens förmåga att vid dessa
tillfällen improvisera fram poem som, enligt Simmingskölds
uttryckliga åsikt, är av sådan kvalitet att de inte
bör undanhållas tidningens läsare och
förtjänar att bevaras till eftervärlden.
Simmingskölds hyllning av Bellmans poetiska förmåga
ingår också i en vidare framställning av livet och
deltagarna i förnäma kretsar, som han ständigt
åter-kommer till i sin rapportering från huvudstaden. Den
göteborgare som vid mitten av 1770-talet byggde sin uppfattning
om Bellman på vad som förmedlades genom Hwad Nytt? skulle ha blivit förvånad
och antagligen chockerad i mötet med ett framförande av de
tidiga epistlarna eller Bacchi Orden-kapitlen.
Den 17 september trycks de sista Bellmandikterna för 1777 i Hwad Nytt? Detta är, så när som
på en ensam dikt i mars 1778, sista gången Bellmans dikter
publiceras i Göteborgspressen under hans livstid. Orsakerna till
detta är säkert flera, men mycket talar för att Johan
Henric Kellgren spelade en roll i händelseutvecklingen.
Kellgren hade ju återvänt till Sverige från Åbo
under 1777, och i väntan på att få tillträda
tjänsten som informator hos greve Meijerfeldt tillbringade han
större delen av året hos släktingar i
Västergötland. Under denna tid torde han ha haft
tillgång till de lokala tidningarna, inte minst Hwad Nytt? Det är inte otänkbart att
Simmingskölds ohämmade hyllning av Bellmans diktargåva
samt den mängd av den senares poetiska bagateller,
tillfälles- och uppvaktningsdikter som trycktes i tidningen
utgjorde bidragande orsaker till det litterära lustmordet
på den äldre skaldekollegan som ingår i ”Mina
Löjen”, här återgiven med dess ursprungliga
fotnot:
Anacreon, hvar är ditt lof?
En annan röfvat har din lyra,
Som quick i fylleriets yra,
Förtjusa lärt Priapi hof;
Som lik i otuckt med Chrysipper, (*)
Och lika rik på vittra föl,
Ur Svenska krogars Aganipper
Sin ådra fyllt med dubbelt öl:
Hans Muser sig på Spinhus nära,
Hans Gratier ligga under cur,
Och uti Platskans Jungfrubur
Han KärleksGudens språk fått lära.
(*) Chrysippus, en ymnig och smutsig Poët i Grékland:
Skref 500 vers om dagen. Hans poëmer voro 705 till antalet. Dog
af Skratt 204 år före vår Frälsares Jesu Christi
Födelse.
Kellgren var givetvis medveten om Bellmans bacchanaliska diktning, den
är ju huvudmålet för angreppet, men invokationen av
Anacreon kan även anspela på det flitiga användandet
av epitetet i presentationerna i Hwad Nytt?
Fotnotens angivelse av det stora antalet dikter och den höga
produktionstakten för Chrysippus skulle då också
kunna vara en anspelning på de många Bellmandikterna i
Göteborgstidningen under sommaren 1777. Att den första
tryckta versionen av ”Mina Löjen” publicerades i just
Hwad Nytt? 10 och 14 juli 1778 är
även det ett sammanträffande som ser ut som en tanke, om man
är det minsta lagd åt det konspiratoriska
hållet…
Vi vet att Bellman under ett decennium efter Kellgrens attack undvek
att använda Anacreon som pseudonym. Han upphörde också
med att låta trycka sina tillfälles- och uppvaktningsdikter
i större antal i Göteborgstidningarna och publikationerna
skedde i stället i Stockholmspressen.
Kellgren fick snabbt, vid sin återkomst till Stockholm, den
position som hovpoet vilken Bellman själv hade eftertraktat.
Bellmans kontakter med hovet var mindre intima under det nya
decenniet. Men för de göteborgare som vid mitten av
1770-talet läste Hwad Nytt? måste
skalden ha framstått som en av nationens mest produktiva och
framstående vitterhetsidkare, som fritt rörde sig i de
högsta kretsarna och lekande lätt skapade dikter vid varje
tänkbart tillfälle.
Stefan Ekman
Författaren är doktorand vid Göteborgs universitet. (Ur
Hwad Behagas? 2001, nr 4)