Bara lite mer än ett år före sin död gav Bellman ut ett urval fabler av Christian Fürchtegott Gellert i egen översättning. Samlingen har tryckåret 1793 men tycks inte ha nått publiken förrän efter nyåret 1794. För några år sedan införlivades den med Bellmanssällskapets standardupplaga, del XIX.
Som alltid var Bellman noga med utstyrseln, det skulle bli en vacker volym. Johan Fredrik Martin fick gravera både Gellerts porträtt och en lustfyllt sentimental avbildning av hans gravvård i Leipzig. Francesco Antonio Uttini engagerades för att tonsätta ett litet hyllnings-kväde till Gellerts minne och noterna gra-verades för en särskild musikbilaga. Som extra prydnad ville Bellman också få ett företal av Carl Gustaf Leopold, hovskalden par préférence. Han tänkte sig väl en motsvarighet till Kellgrens panegyrik i Fredmans Epistlar. Man kan tycka att han borde ha vetat bättre. Leopold var inte den som talade väl om Bellman. Privat kunde han nog uppträda som god vän, men att han offentligt skulle ha hyllat ”källarpoeten” Bellman var otänkbart. Det blev inget företal.
Men hur det var så kom Leopold ändå att medverka i volymen, sannolikt utan att han själv visste om det förrän boken var tryckt. Den näst sista texten i Bellmans samling är berättelsen om Inkle och Yarico, en moralitet om Västerlandets, enkannerligen britternas, cyniska och brutala utnyttjande av de amerikanska ”vildarna”. Det är den enda av de femtiofem texterna som har underrubriken ”Förut öfversatt”. I en uppsats i Bellmansstudier 13, 1959, ”Två stilar, två temperament”, visade Nils Afzelius att översättningen i något avvikande form hade tryckts anonymt i den litterära antologin Sommar-Promenaden 1792. ”Det är alltså här fråga om ett hittills okänt tryck av Bellman”, konstaterade Afzelius. Ett par år senare kunde Magnus von Platen peka på ett ännu tidigare tryck av samma text, likaså anonymt, i Göteborgstidningen Hwad Nytt? Hwad Nytt? 23/8 1776. Detta tryck hade av en samtida, universitetsbibliotekarien Berge Frondin i Uppsala, tillskrivits Leopold.
När Afzelius tryckte om sin uppsats i samlingen Staden och tiden 1969, avvisade han Frondins attribution och vidhöll att ”omtrycket i bokform visar att det var Bellman”. Också i standardupplagan från 1997 behandlas ”Inkle och Yarico” utan reservation som en Bellmantext. Men måste formuleringen ”Förut öfversatt” nödvändigtvis betyda att det är fråga om Bellmans egen översättning? Varför skulle han ha varit så angelägen att berätta att den hade publicerats tidigare?
Nyligen påträffade jag i Svenska Akademiens arkiv ett vackert renskrivet manuskript med en svensk översättning av ”Inkle och Yarico”, undertecknad ”C.G. Leopoldt” (så stavade Leopold sitt namn i ungdomsåren). Det är samma översättning som i Hwad Nytt? Hwad Nytt?, i Sommar-Promenaden och i Bellmans samling, även om den under resans gång har reviderats på flera punkter. Skönskriften är sannolikt utförd av Leopold själv och de senare införda korrigeringarna är otvetydigt av hans hand. Slutsatsen blir att vi måste frånkänna Bellman översättningen av ”Inkle och Yarico” och i stället konstatera att vi har att göra med ett ungdomsverk av Carl Gustaf Leopold.
Bellman visste troligen inte vem som hade gjort översättningen. Leopold var naturligtvis underrättad om Bellmans översättningsprojekt innan han blev ombedd att skriva ett företal, men han har säkert inte känt till och läst varje enskild text. De nya ändringar som har gjorts inför trycket hos Bellman är av allt att döma Bellmans egna. Nytillkomna ord som ”rusk”, ”Nymph” och ”torstar” är omisskännligt bellmanska. Återstår möjligheten att Leopold har givit Bellman tillåtelse att fritt förfoga över texten. Men det verkar inte särskilt troligt med tanke på att Leopold alltid var mycket noggrann med sina egna texter och gick igenom dem rad för rad inför varje omtryck. Man får i stället tänka sig att den anonyma översättningen har kommit under ögonen på Bellman i Sommar-Promenaden 1792, just som han var i färd med att sammanställa sin fabelvolym. Han har funnit att den efter viss bearbetning kunde passa bra i samlingen och helt sonika tagit in den där, men öppet och ärligt redovisat att berättelsen var ”Förut öfversatt”.
Hur Leopold uppfattade sitt säkert ofrivilliga medarbetarskap kan vi bara ha de dystraste fantasier om.
Litteratur:
Nils Afzelius, ”Två stilar, två temperament. Bellmans Gellert-översättning”, Bellmansstudier 13, s. 32 ff., Stockholm 1959. Delvis reviderad i förf:s Staden och tiden. Studier i Bellmans dikt, Stockholm 1969, s. 129 ff. Carl Michael Bellman, Skrifter, Standardupplaga utgiven av Bellmanssällskapet, XIX, Översättningar, Sthlm 1997; Inkle och Yarico, s. 258 ff., kommentar, s. 158. Magnus von Platen, ”Dikter och anekdoter från gustaviansk tid”, Olle Holmberg 20.10.1963 (Sveriges aforistikers riksförbunds skriftserie. 1.), Sthlm 1963, s. 60 ff.