Av Bellmans beundransvärda epistlar om livet på Stockholms ström och Mälaren tycks i första hand "Solen glimmar blank och trind" ha lockat till efterbildning. Även ett snävt urval i senare svensk lyrik rymmer åtminstone tre båtfärdsskildringar som var för sig påminner om epistel 48. En av dem har själv blivit en klassiker.
Som bekant beskriver episteln "Ulla Winblads hemresa från Hessingen i Mälaren en sommar-morgon 1769". Ett litet sällskap, som förmodligen har en glad natt bakom sig, seglar hem till Stockholm. Deltagarna är sömniga och tysta; Ulla själv yttrar inte ett ord i hela visan. Fredman är dock i sin vanliga form. Han dirigerar och kommenterar och skildrar för de andra vad de redan ser och hör, på ett sätt som Staffan Björck analyserat i en välkänd uppsats, "Fredman som konferencier". Björck liknar Fredmans agerande, som riktar sig både inåt till aktörerna i visan och utåt till lyssnare eller läsare, vid en radioreporters och betonar det nyskapande i detta Bellmans grepp. En legering mellan epik och dramatik uppstår i lyrisk form. Allt i presens och imperativ, vilket gjuter ett magiskt "nu" över de underbara tavlorna av vad som en gång fanns att se på Mälaren och dess stränder. Ett "nu" som ytterligare förtätas av den i lyrik ovanliga och exakta tidsangivelsen: "Nu slog klockan fyra".
I Frödings "Vackert väder" har man hunnit längre fram på dagen, men solen behåller sin fulla kraft:
Att de här raderna liknar öppningen i "Solen glimmar" är inte svårt att se, och det går till och med ganska bra för sig att sjunga dem till epistelns melodi, även om enstaviga och tvåstaviga radslut har bytt plats. Man lägger också märke till klockklangen som ljuder över Värmeln såväl som över Riddarfjärden. Och i den beskrivning av stränder och holmar som följer ger "Brunnskogs kyrka" och "Berga" lokalfärg och positionsbestämning ungefär som "Ekensberg" och "Skinnarviken", medan "gamle Hurra", som står och gonar sig i solen, får försöka att på egen hand likna mälarsträndernas mera myllrande folkliv.
Efter scenanvisningarna övergår Fröding till det lilla dramats handling. Han är ute och ror på sjön, ser en båt med flickor och söker sig dit. I kretsen finns "självaste Alice", som i "Vackert väder" uppbär den kvinnliga solistrollen. Liksom i "Solen glimmar" växlas nu repliker över vattnet. I episteln ropar den munvige Fredman en gliring till skepparen på en höbåt. Här får flickorna göra sig lustiga över Fröding, som förälskad och tafatt kapitulerar för den skrattande övermakten. Hos Alice står ingen nåd att få. "Hennes hjärta var som is", och nederlaget fullbordas av att han snubblar och faller på knä i båten. Det kan tyckas att man här är långt från den robusta erotiken i epistelns final, där Ulla "lät sin kjortel falla" för att sedan kliva "bredbent i paulun", men slutet i "Vackert väder" är i realiteten en variation av Bellmans tema. Fröding och Ulla faller båda bokstavligen på kärlekslivets vädjobanor. Fröding med skrattande flickor som publik och Ulla i ett följe av närgångna män.
En fråga dröjer sig kvar från inledningsraderna. Varför nämns Haga två gånger? Varför spikas namnet fast med ett extra hammarslag? Greppet gör god estetisk verkan, och det är naturligtvis skäl nog, men vill kanske Fröding också säga, att allt i dikten inte är hans eget? Att en diktare som före honom gjorde poesi av namnet Haga är med på ett hörn?
Det är ungefär vad Birger Sjöberg säger i företalet till "Fridas bok", och han säger det tydligare: "Solen sken på alla blanka gräs, när han första gången träffade Frida" (min kursiv). Här finns ju knappast något att missförstå. Sjöberg döljer inte i vems spår han går. Att han bland Bellmans dikter väljer just "Solen glimmar" har nog flera skäl, men ett kunde vara att den var hans förebild, när han i tjugoårsåldern för första gången skrev namnet Frida i en egen visa. ("Den första gång jag såg dig" är äldre, men där har Frida ännu inte fått sitt namn.)
Scenen i "Båtfärd", som visan heter, är en sjö och dess stränder en sommardag. Frida och hennes vän glider i en snipa "i sakteliga mak". Frida sitter tyst. Hennes vän, som i senare visor skall utveckla en bredare personlighet, nöjer sig här med att likna Fredman. I ett visserligen stillsammare tempo talar han till och om Frida och berättar vad de gör och ser. Någon fylligare skildring hinner det aldrig bli i den ganska korta visan, som koncentrerar sig på Frida själv och speglingar i vattnet. Bredvid Bellmans panorama hänger Sjöberg en enda och betydligt mindre duk. Men penselföringen är densamma.
"Beskrivning över Näckens rosor och vattnet" och "Fjärilen på Haga" skildrar också båtfärder - Frida är ute på vatten nästan lika ofta som Ulla Winblad - men båda dikterna är senare och självständigare och bör kanske lämnas åt sidan här. Ett välkänt ställe i "Fjärilen på Haga" kan man dock dröja ett ögonblick vid. Frida sitter på toften, "rosig, lugn och syende", och hennes vän drömmer om 1700-talet. En fjäril fladdrar intill Fridas kind. Den hälsar från fjärilen på Haga. Denna skira, älskliga förbindelse mellan Frida och Bellmans värld skapas alltså ute på en sjö. Varför? En sommaräng med "blommor av många hundra slag" kunde inte minst från strikt fjärilssynpunkt ha legat närmre till hands. Tänkte Sjöberg på att Frida en gång fick namn och identitet under en "Båtfärd", med "Solen glimmar" som förebild? Att hon så att säga döptes ute på vattnet och att Bellman stod fadder?
Även Evert Taube bugar sig för Bellman, när han med "Vals i gökottan" skapar ett modernt motstycke till "Solen glimmar":
Klockslaget är alltså med här också, även om det inte som hos Bellman och Fröding anger diktens "nu", och strax kommer "Ängsholmars blommande stränder" att svara för geografisk exakticitet. I den tidiga junimorgonen stiger en man, kanske Taube själv, och en kvinna, kallad "fröken", i båten. Utöver frukost har de en grammofon med sig, vilket kan tyckas vara ett något apart bagage - det är dock fågelsång man tänker lyssna till - men det utgör en modern motsvarighet till fredmanssällskapets möjligheter att göra musik på vattnet.
Hela tiden är radioreportern i gång, och lyssnaren dras in i visan som en sorts åsyna vittne till vad de två i båten gör och ser. Bellman intresserar sig främst för folk i rörelse. Den sidan hos honom är det bara Fröding som i någon mån tar upp. Scenen i "Vals i gökottan", liksom i "Båtfärd", saknar bipersoner, och när Taube beskriver omgivningen för "fröken", håller han sig till flora och fauna. Han inskränker sig också till att tala till "fröken", aldrig om henne, medan Fredman inte är så noga på den punkten. I lusten att dirigera är de varandra dock lika. "Fröken" uppmanas att titta, att se, att höra. Slutligen också att vara tyst, vilket noga taget är överflödigt, eftersom hon obrottsligt iakttar, vad man nästan frestas kalla, genrens oskrivna regler. Hon är lika tyst som Ulla och Frida.
Och kanske lika gott det. Hon lyssnar - som vi - till ord och toner, som på bästa sätt förvaltar traditionen från en "hemresa från Hessingen i Mälaren en sommar-morgon 1769".(Ur Hwad Behagas? 2002, nr 4)