”Det är aldrig ämnet som är huvudsaken i hans dikt, aldrig denna bizarra värld av äventyrare, krogkunder, fruntimmer med tvivelaktigt renommé, original, småborgare och patrask. Huvudsaken är konstnärsskapet, diktarens eget friska och obefläckade öga och öra. Där är han lik trollkarlen i folksagan som av ruttna pinnar och vissna löv gjorde dyrbara smycken och av fula paddor prinsessor. Det är barnets privilegium – att kunna leka så obesvärat och så oberoende av varje förutfattad mening om vad som är verkligt eller icke verkligt, skönt eller oskönt. Barnets och geniets.”
Så karakteriserade Gunnar Ekelöf diktarkollegan Carl Michael Bellman i en krönika i Familjetidningen i 1940-talets början. Ekelöf var inte bara en stor poet, citatet ovan vittnar om också om hans stora beundran för Bellman. Denna kommer till tydligt uttryck i många av hans texter, såväl prosa som lyrik. I det senare fallet får Ekelöfs uppskattning ofta formen av så kallad intertextualitet – Ekelöfs egen text anspelar med varierande tydlighet på Bellmans texter. Särskilt starkt är detta drag i ett av Ekelöfs mest centrala verk, En Mölna-Elegi, som efter en tillkomsttid på drygt tjugo år såg boklådornas ljus i november 1960. När Ekelöf på 1930- och 40-talen besökte författarparet Tora Dahl och Knut Jaensson på Lidingö fäste han sig vid den märkliga och något förfallna miljön kring Mölna brygga på södra delen av ön, där färjan från Stockholm lade till. Platsen kom sedan att ge namn åt det säregna, drygt 60 sidor långa, diktverket.
Det är en textmässig ekogrotta där man hör inte bara Ekelöfs röst utan också stämmor från de mest skilda håll i världslitteraturen, infogade i diktverket som allusioner eller rena citat. Bland de mer kända långivarna finns Joyce, Madame de Sévigné, Bernhard von Beskow, Ibn al-Arabi, Edith Södergran, Strindberg, Horatius, Swedenborg – och alltså även Bellman.
I själva verket är Bellmans röst en av de allra tydligaste i denna Ekelöf-dikt. Men hur framträder den i Ekelöfs text? Jag skall här, givetvis utan anspråk på fullständighet, ta upp några textställen och företeelser där den bellmanska intertexten gör sig tydligt påmind. I några Mölna-passager har Ekelöf helt sonika vävt in mer eller mindre förvanskade citat. Ett vackert exempel på detta är avsnittet Återfarten, en egensinnig och elegiskt skimrande miniatyr som till det yttre beskriver en färjefärd i ett marint solnedgångslandskap med omisskännlig färgning av Djurgården, vilket i sig utgör en diskret länk till Bellman. Solen befinner sig i ”sjun-kande glöd”, änder ”paddlar sig undan” beledsagade av ”vasstrån bugande”.
I slutet av denna passage finns en tydlig anspelning på Bellmans epistel Nr.79. Ekelöf skriver: ”Färjan i luren tutar / går mellan pilar som lutar / in under bron – ”, medan det i Bellmans text ju heter ”Charon i luren tutar”. I den strof som följer på Återfarten finns också detta slags texteko:
_ _ _
Blivande - nu - förfluten
tid som skenar
åratal i minuten
med svans av gulnade blad
eller som stannat
stelnat i almarnas
fuktsvarta grenar -
Clotho re'n ur syrtuten...
Stolta stad -
_ _ _
Man ser citat ur Fredmans Epistel Nr. 82: ”Fredman ser i minuten / Sig til Naturens skuld förbruten / Clotho ren ur Surtouten / Afklipt en knapp vid Charons bud”. Ekelöfs ”Stolta stad –”, behöver knappast ytterligare kommentar för läsarna av Hwad behagas?. Marginalrubriken Corno förekommer också på flera ställen i En Mölna-Elegi, bland annat i just Återfarten, där det finns även annat slags Bellmangods. Ekelöfs dikt utgör ett mångsidigt textuniversum, där det förutom mer traditionell central- och naturlyrik också finns partier som har karaktär av drama, med scenanvisningar och repliker
I ett av dessa dramaliknande avsnitt förekommer en del personer hämtade direkt från Bellmans textvärld. En av dessa är Mor Bobbi, som framträder i ”Lustspel den 17 juli 1790”. där hon säljer röda glänsande körsbär. I Mölnatexten har Mor Bobbi sällskap med den mer namnkunniga Cajsa Stina. Här figurerar också en viss Fänrik Morian, en gåtfull skepnad som vad jag kunnat utröna inte direkt förekommer i Bellmans texter. De här tre figurerna utgör något slags öppning av passagen Kvarnsång, en storslagen gestaltning av den evigt återkommande envigen mellan liv och död, här förlagd till en av de äldsta och mest kända symbolerna för kretsloppet av liv, död och återfödelse, nämligen kvarnen, som för övrigt hela diktverkets titel Mölna anspelar på.Namnet Mölna (på södra Lidingö) är en sidoform till det äldre svenska mölla, som ju betyder ’kvarn’, och hör samman med ord som mala, mjöl och mäld och med franskans moulin, engelskans mill, tyskans Mühle och latinets mola.. Ett kuriosum är att Bellman själv ju hade samröre med platsen Mölna. Man kan t ex i ”Almanack till Fru Floor för år 1791” (StU XI) bl a läsa:
Exemplen kan göras långt mer detaljerade och varierade. Men dessa korta skisser visar att Ekelöfs dikt har flera och varierade spår av Bellmans texter. Bellman och hans 1700-tal utgör en egen röst och tid i diktverkets tid. Men denna stämma är en av många i det polyfona och rikt orkestrerade verket En Mölna-Elegi. Genom att stå sida vid sida med Horatius, Joyce, Strindberg, Södergran och många fler röster – inte minst Ekelöfs egen – får Bellman och den värld hans ord frammanar ett skimmer av just tidlöshet. Som Ekelöf skrev i Familjetidningen – visst var Bellmans sinnen obefläckade, och visst var han en trollkarl, liksom Ekelöf själv, som på detta suggestiva och intrikata vis bidrar till att föra Bellmans diktning vidare, parallellt med sin egen.
Ulf Larsson framlade våren 2004 vid Stockholms universitet sin doktorsavhandling ”De fyra elementen - En semantisk motivstudie i Gunnar Ekelöfs En Mölna-Elegi”.