En gökunge i folkhemmet.
Cornelis livsgärning fullbordad.

En tanke har ofta slagit mig. Det tycks vila en förbannelse över svenska visskalder. Allt sedan Lucidors och Runius dagar har de vandrat i trasiga skor med ångest och Backus som följeslagare. Visst glimtar livet till ibland och Fredrik Åkare kysser Cecilia Lind. Men den flyktiga kärleken är ett narrspel. När ljuset brinner i båda ändar är det trösterikt att leva i intensiv närhet till skapandet; hängivet, rusigt och "flinande åt döden" som Cornelis skrev i sin hyllningsvisa till skråbroder Ferlin. Det må vara en förbannelse, men när graven är för djup skänker brännvinet tröst åt vilsna vandringsmän.

Många har velat dra paralleller mellan Carl Michael Bellman och Cornelis, och visst kan man göra det. Båda var Söderpojkar, båda valde Stockholms krogar och bakgator som scen och båda skapade en diktvärld av törstiga själar och felika Felicior. Dessutom ändades de båda diktarbrödernas liv i förtid och i armod. Bellman 55 år, Cornelis nyss fyllda 50. Bellman i fängelse för obetalda skulder, och i Cornelis dödsbo fanns inte ens pengar till en gravsten.

Men olikheterna är större än likheterna. Cornelis var en offentlig scenartist. Bellman sjöng aldrig sina visor annat än i kamratkretsar och slutna sällskap. Cornelis levde själv det liv han skildrade. För Bellman - i synnerhet sedan de rusiga ungdomsåren stormat över - var det kopiösa pokulerandet mest en kuliss. Bellman kände knappast de gestalter han beskrev. Cornelis var en av de sina. Därför finns det en helt annan medkänsla i Cornelis poesi. Sympati och empati saknas påfallande ofta hos Bellman. Den som försöker lägga ett självbiografiskt pussel utifrån Bellmans visor får svårt att finna en enda bit som passar. Ordet "jag" förekommer knappast i Bellmans produktion, åtminstone inte som ett diktarjag. Cornelis däremot skrev utifrån sig själv. I synnerhet är lyrikern Cornelis utlämnande i biografisk mening. Cornelis tog, till skillnad från Bellman, politisk ställning. "Vad bryr jag mig om Polens affärer", skrev Bellman, medan Cornelis gisslade och högg åt höger, och föralldel även åt vänster, och framför allt uppåt. Bellman älskade sin Konung, Cornelis gycklade med sin.

När Cornelis Skrifter nu föreligger komplett slås man av flera saker. Dels av hur fantastiskt omfångsrik hans diktning är, dels av hur oerhört mångbegåvad denna främmande fågel var, men kanske framförallt av hur elegant och ekvilibristiskt han hanterade sin penna.

Det var friheten och den svenska naturen som lockade familjen till Sverige. Cornelis och hans båda systrar fick snällt följa med till det främmande landet. Cornelis var retad och mobbad som barn. Han var fet och klumpig och barndomsåren, även de i Sverige, verkar inte ha varit särskilt lätta. Svenskan lärde han sig genom serietidningar: mest Fantomen. Senare i tonåren häckade han på stadsbiblioteket på Hantverkargatan där han slukade svenska romaner och svensk lyrik.

Cornelis utvecklade sitt nya språk till fulländning. Han lärde sig att tänja och vrida på orden på ett sätt som bara den som är fri från språkliga konventioner och konnotationer kan göra. Hans språkliga briljans känner vi i hans många visor. I hans dikter och i hans prosa fördjupas intrycket av en sjusärdeles ordkonstnär ännu mer. I en av ungdomsnovellerna, "Profylax", i tredje volymen Skrifter, är temat preventivmedel: "det råder ingen som helst tvekan om att herr och fru Hansson aldrig hade uraktlåtit att vidta alla förefintliga och ev. eftersläckande medel; dock bör i rättvisans namn omnämnas att det var Fru Hansson som vidtog och Herr Hansson som lät bli att uraktlåta". Detta skrivet av en invandrare, som aldrig fått någon egentlig svenskundervisning, och som bara vistats några få år i sitt nya land.