Professor Olof Byström, född 1901, har insomnat - ordet fångar vad som i omärklig stillhet skedde. Därmed slöts en forskarbana som sträckte sig över 70 år. Hans intressen omfattade det gamla Stockholm - han tjänstgjorde under många år på Stadsmuseet - och 1700-talets kultur- och personhistoria, men först och sist skalden Bellman. Han var vår främste bellmanskännare. Doktorsavhandlingen 1945 var ett gediget arbete om framväxten av Fredmans Epistlar och om verkets märkliga utgivningshistoria, och den föregicks och efterföljdes av många inträngade studier i Bellmans liv och dikt. I Bellmanssällskapets stora vetenskaspliga edition av skaldens omfattande livsverk bar han ansvaret för det största antalet delar, alla försedda med rika, kulturhistoriska kommentarer. Han förlänades professors namn för sina utmärkta insatser.
Han tillhörde självfallet alla bellmansanknutna samfund. Par Bricole, Bellmans Minne och Bellmanssällskapet, där han varit medlem och styrelseledamot i 70 år. Den förening som låg honom närmast om hjärtat var nog ändå Sällskapet Idun, där han under många år var uppburen sekreterare. Han tillhörde också den berömda vänkretsen Pastoralerna, som bildades vid Stockholms Högskola på 1920-talet. De flesta gjorde sig bemärkta. Nyligen dog Olof Widgren. Byström blev den siste.
Det är ledsamt att inte mer få sitta med Olof Byström och få del av hans allkunnighet inom de vetandets fält som han gjort till sina. Han hade från barnsben vuxit upp i en kulturentusiastisk miljö. Fadern hade till exempel år 1908 tagit med honom till Svenska Akademiens högtidssammankomst. Olof kunde i detalj skildra Carl David af Wirséns litet löjliga apparition och hans trippande gång när han gick ut för att hämta den nyinvalde. Olof mindes inte vem det var - det var Per Hallström - sjuåringen var nog inte förtrogen med namnet. Det var lärorikt att lyssna när Olof Byström öste ur sitt minnes djupa brunn.