Olof Byström till åminnelse

Olof Byströms enastående betydelse för Bellmansforskningen och för Bellmanssällskapet är allmänt omvittnad och erkänd, men han var så oerhört mycket mer.

Mitt första möte med Olof Byström var mötet med en hövding. Hans värdighet, hans vänlighet, hans kunskap och hans auktoritet gjorde ett djupt intryck på en 2-betygsstudent, som genom vänners försorg fått en möjlighet att träffa Bellmansforskningens grand seigneur, för att diskutera en liten uppsats kring ämnet "Bellman som poet, bedömd av sin samtid". Han visade ämnet ett intresse och ett engagemang, som vore det ett avhandlingsarbete. När han så småningom guidade mig genom sin boksamling av bellmaniana förevisade han också Bellmansssällskapets vackert snidade ordförandeklubba. Ingen av oss hade väl en tanke på att hans gäst en gång skulle föra den.

Olof Byström var ett barn av sitt sekel, dvs han mötte livet ett år in på detta århundrade och han lämnade det under dess allra sista år. Ändå hade han kanske sina käraste och mest förtrogna vänner i det 1700-tal, som var hans tankes och hans känslas hemvist. Ett sekel som genom sin dikt och sina diktare gav honom en upplevelse av att vara betraktad av ögon som ser och förstår, men att också själv stå inför en värld som är ens egen, dvs en värld vars livskänsla, anda och estetik man delar i djupet av sin personlighet. Ömsesidighet, igenkännande.

Carl Michael Bellmans poetiska och musikaliska geni var hans livs outsinliga inspiration och fascination, men där fanns också en djupt känd samhörighet med människan Carl Michael Bellman; med hans ljus och skugga, med splittringen mellan livsbejakelse och ruelse, med sinnligheten och oron, med sinnenas uppmärksamhet och med den subtila känslan för människan och för naturen. Sommarmorgonens "Fjäril´n vingad" och skymningens "Träd fram du Nattens Gud" var de poetiska vändkors där han mötte sin diktare.

När Olof Byström en solig vårdag jordfästes i Storkyrkan i Stockholm, var han omgiven av den stad, den poesi och den musik som varit föremål för hans livslånga kärlek. Nattens Gud hade trätt fram och lindrat hans kval och krämpa. Ögats förlåt var sluten och Hagas fjäril lyfte hans själ till vila och frid.

Anita Ankarcrona (Hw.B?, 99/3)