"Enslighet! trösta nu detta sorgsna bröst!" - så börjar en av de arietter, som från början ingick i ett pastoralt sångspel författat av Bellman under sommarvistelsen på Fållan sommaren 1773 (se härom Gunnar Hillboms övertygande utredning i den nyutkomna Bellmansstudier 21, ss 57-91. Pastoralen ”Enslighet! trösta ...”, s 73 ff). Det är en utpräglat elegisk sång där vi hör den unge herden Adonis klaga över att hans herdinna, Iris, inte längre älskar honom. I slutet av sången är han beredd att ta sitt liv genom att kasta sig i havet, men det framgår inte av texten om han verkligen också gör det. Melodin är densamma som i Fredmans Epistel 54, "Vid Corporal Bomans grav på St. Cathrina Kyrkogård", tillkommen någon gång mellan 1773 och 1780 (se Hillboms kommentar till den textkritiska Epistelutgåvan 1990, II, s 283). I detta fall är det knappast någon tvekan om att pastoralen är äldst, och att den i sin tur fungerat som parodisk förlaga till epistel 54, som börjar med orden "Aldrig en Iris." Redan dessa inledningsord visar att episteln är tänkt som en grotesk bacchanalisk travesti på — eller snarare motbild till — den pastorala elegin.
I båda sångerna handlar det om kärlekssorg: i pastoralen sörjer Adonis sin Iris, i episteln sörjer korpral Bomans änka sin försupne make. Sorgen kommer också i båda fallen till uttryck i känslofulla beskrivningar av det omgivande landskapet, som i pastoralen befinner sig på kärleksgudinnans arkadiska ö, i episteln däremot på en proletär kyrkogård i Stockholm. Såhär låter de två första stroferna av Adonis klagan:
Av naturbeskrivningen framgår att Adonis befinner sig i ett strandlandskap där det nyligen funnits sjungande fåglar i grönskande trän och stimmande fiskar i vattnet. Nu är det dock natt och höst med oväder, dimma och regn; de glada sångfåglarna har efterträtts av dystra uvar och ugglor. Sålunda speglar landskapsbilden den sorg som tagit herraväldet över herdens hjärta sedan hans herdinna övergivit honom.
Såhär lyder motsvarande strofer i episteln vid korpral Bomans grav:
Här ställs alltså en motbild upp till den pastorala miljön i Adonis klagan. Platsen där korpral Boman begravs är inte en arkadiskt lockande landsbygd utan en dyster och trist stadskyrkogård där höstlöven faller och där det aldrig funnits herdar, herdinnor, blommor, lärkor, turturduvor eller andra pastorala ingredienser. Döden är här ständigt närvarande i form av svarta kors och gravar prydda med stenar och yrkesemblem ("kringlor, hjul och glavar"). Såväl dessa emblem som det faktum att gravarna ligger tätt ihop visar att vi befinner oss på en relativt proletär del av begravningsplatsen där hantverkare och annat enkelt folk stoppas ner i jorden. I den därpå följande strofen betonas denna sociala dimension ytterligare genom en hänvisning till de "förnäma skuggor", det vill säga adelsmän, som ligger begravda bakom "gyllne galler" inne i själva kyrkan.
Efterhand fokuseras uppmärksamheten på korpral Bomans änka som gråtande står med en mjölkbytta och snyftar vid makens grav. I epistelns sista strof hör vi henne själv tala om den bortgångne och omedelbart därefter urmakare Fredmans tröstande ord:
En mer våldsam kontrast till Adonis elegiska klagan kan knappast tänkas. I det ena fallet djup sorg över den älskades otrohet och högstämda ord om att beröva sig själv livet genom att kasta sig i havets böljor. I det andra fallet en grotesk hyllning till en hustruplågande fyllbult, vars soldatkappa nu kan sys om till mantilj åt änkan - som dessutom uppmanas att finna sig en ny korpral till fållbänken!
Det var med hjälp av sådana kontraster som Bellman byggde upp sin konstnärliga särart som diktare i Bacchi Orden och Epistlarna. Själva denna kontrastteknik lärde han sig framför allt som skådespelsförfattare, och från scenens värld hämtade han också mycket av sin dramatiska berättarteknik. Det spelar då mindre roll att hans egna bevarade skådespel i dag ter sig rätt nattståndna, såväl ungdomsverken som de pjäser han på äldre dar författade för hovet. Teatern blev för honom ingen framgångens arena men däremot ett steg på vägen till det stora mästerskapet.
(Ur en kommande Bellmansbok med vilken författaren vänder sig till en intresserad större allmänhet.)