Bellmansstudier väster om Öresund

Man skall lägga märke till namnet på vårt brodersällskap på andra sidan Öresund: Selskabet Bellman i Danmark. Visst kan man beskriva det som ett danskt Bellmanssällskap, men namnet "i Danmark" talar inte bara om var sällskapet har sitt säte, det är först och främst en bestämning till "Bellman" - det man samlas kring är Bellmans närvaro i Danmark. Det handlar förstås inte om den enda gång, en kort tid hösten 1763, då Bellman befann sig på danskt territorium (i Fredrikshald på flykt undan de stockholmska björnarna). Nej, det handlar om Bellmansvisans närvaro. Om vilka spår den avsatt i dansk dikt, musik, dramatik, bildkonst, i kulturvetenskap och kritik. Och har man varit med om något möte i Selskabet - eller på någon annan dansk fest - vet man också att det handlar om något annat: om en lust att sjunga tillsammans som präglar dansk samvaro mer än svensk. Bellman finns i Danmark, påtagligt levande.

När Selskabet Bellman i Danmark konstituerades ingick det i planerna att utge en omfattande skriftserie som skulle omfatta både nyskrivna bidrag och omtryck av äldre – i synnerhet danska – bidrag till Bellmansforskningen. Jag minns det svenska sällskapets styrelsesammanträde, då dessa nyheter om det danska sällskapet och dess publicistiska ambitioner presenterades, och jag minns många skeptiskt höjda ögonbryn. Fanns här verkligen stoff till en hel vetenskaplig skriftserie? Jo, om inte annat så borde vad Karl Warburg skrivit om "Bellmansdikten i Danmark" i Samlaren 1895, vad Kai Birket-Smith anfört om den danska receptionen i "Bellman og Danmark" i Ord och Bild 1924 och vad Carl Fehrman redovisat i uppsatsen "Dansk och svensk Bellmansforskning" i Nordisk litteraturhistorie – en bog til Brønsted fått oss att inse vilket rikt stoff som Bellmansforskare väster om Öresund har tillgång till. Två publikationer har redan utkommit, två skrifter som har den prägel av förutsättningsskapande preludium som ger oss anledning att hoppas på framtiden.

Bellman og de danske guldalderdigtere – en studie i litterær reception av Jens Kristian Andersen blev det första bidraget. Det utgör en ingående, systematisk undersökning av hur Bellmansdikten, framförallt visorna, har påverkat danska diktare från Oehlenschläger till det sena 1800-talets vaudevillister. Materialet omfattar tjugo danska diktare, flera av den danska litteraturens store, vars skuld till Bellman redovisas med en systematisk akribi som inte lämnar något övrigt att önska.

Att uttala sig om konstnärlig påverkan är alltid vanskligt. Likheter kan man konstatera, men hur kan man veta om de beror på att skalden B verkligen har tagit intryck av sin föregångare A? Att de båda sjungit om vin, kvinnor och sång är ju inte särskilt originellt. Bellman, "Den Svenske Anacreon", gjorde det liksom den grekiske antikens Anacreon, men det innebär inte att den förre hämtade sin inspiration från sin namne. Det gjorde han troligen inte alls. Andersen undersöker de danska texternas förhållande till bellmanstexter med avseende på tre kvaliteter: melodi, motiv (den skildrade situationen – t.ex. en krogbal, en vaggvisa) och tema (den för texten giltiga värdenormen, t. ex. "supa, dricka, ha sin flicka" är livets mening).

Melodin är nog den kvalitet som mest omedelbart avslöjar ett bellmansberoende. Visserligen har James Massengale återfunnit flera bellmansmelodier i danska spelmans- och dansböcker, men när de återvänder i danska 1800-talsvaudeviller är det utan tvekan via Bellman – därom vittnar om inte annat detaljutformningen. Ett gemensamt tema är å andra sidan det som i sig har minst att säga om en direkt påverkan. Bellmans diktning är som sagt knappast beroende av Anakreons och inte heller av François Villons.

Ändå känner man sig stå på säker mark även i de fall där Andersen inte kan påvisa något annat än en tematisk släktskap. Det beror på att han inte enbart har undersökt texternas innehåll ("interna kriterier") – han har också redovisat de danska skaldernas "externa" förhållande till Bellman, d.v.s. den förtrogenhet med Bellmans diktning som kunnat beläggas med biografiska dokument. Det beror också på ett intryck man får av läsningen: Bellmans närvaro i Danmark var under den danska litteraturens guldålder – som samtidigt var skandinavismens guldålder – påtaglig och stark.

Bellmans närvaro i Danmark – inte bara under 1800-talet – illustreras än mer detaljerat av det andra bidraget till SBiD:s skriftserie, Søren Sørensens Danske Bellmaniana. Bibliografi, Artikelindeks og Diskografi. Här finns allt som sagts om Bellman i Danmark, såväl av danska som av svenska diktare, litteratur- och musikvetare samt kritiker, allt som översatts och givits ut och allt som spelats in på skiva och kassett föredömligt systematiskt förtecknat. Och det är mycket – registret talar sitt eget språk. Ett av de namn man kan slå upp där, psalmdiktaren Grundtvigs, hänvisar till en kommentar som är värd att citeras:

Et sted har en iagttager udtrykt sin forundring over at Grundtvig ikke synes at dele sin samtids og sine skandinavistiske meningsfællers begejstring for den svenske digter. I virkeligheden er det måske det mest træffende der kan siges om Bellmans plads i dansk litteratur; hans rolle er så selvfølgelig at der vil være mere grund til at undre sig over ikke at møde hans navn i et dansk skrift end der er til at notere sig det, når Bellman faktisk nævnes.

Søren Sørensen hade inte varit den gudabegåvade essäist han är, om han inte till sina genomnyttiga kataloger hade fogat en reflekterande "II. del, Kommentarer".

Offentliggörandet av Danske Bell-maniana fick en fin inramning. Det ägde rum på Svenska ambassaden i Köpenhamn i samband med att Søren Sørensen dekorerades med Nordstjärne-orden såsom grundare av SBiD. Andra skandinavistiska insatser inom ramen för Föreningen Norden skall inte förglömmas i sammanhanget.

Vi har anledning att med stora förväntningar se fram mot en fortsättning av våra danska bellmansbröders skriftserie. Omtryck av äldre – i synnerhet danska – bidrag till bellmansforsk-ningen har utlovats, och sådana lär komma. Det finns mycket att önska sig: Torben Kroghs Bellman som musikalsk Digter från 1945 blev epokgörande för modern bellmansforskning. Vilhelm Andersens Bacchustoget i Norden 1904 ger – liksom i äldre tid Atterboms, Hammarskölds och Tegnérs Bellmansporträtt sin tids bild av Bellman uppfattad som repre-sentant för en särpräglat nordisk diktning. J.L. Heibergs tal "Bellman som comisk Dithyrambiker" 1843 hör till Bellmanslitteraturens klassiker, vars ofta träffsäkra karakteristiker dessvärre bara når oss som citat och som citat efter citat. Hur mycket det finns att göra, att ge ut, inser man först när man tagit del av Andersens och Sørensens inledande arbeten.

Jens Kr. Andersen: Bellman og de danske guldalderdigtere. En studie i litterær reception. Danmarks Universitetsforlag. Khvn 1996. ISBN 87-613-0000-4 Søren Sørensen: Danske Bellmaniana. Bibliografi, artikelindeks og diskografi. Danmarks Universitetsförlag. Khvn 1999. ISBN 87-613-0007-1