Bellman och Leopoldt än en gång

I en intresseväckande artikel i årets först nummer av Hwad Behagas? har Torkel Stålmarck redovisat ett fynd som undgått utgivarna av Bellmanssällskapets standardutgåva i del 19 från 1997. Stålmarck kan visa att Bellman i sin översättningsvolym av Gellerts fabler som näst sista nummer tagit med en fabel som visserligen anges som "förut översatt" men som nu visat sig ha till upphovsman ingen annan än Leopold. I själva verket hade Bellman som bekant vänt sig till samme Leopold med förslaget att han skulle skriva en inledning till boken, liksom Kellgren gjort till Fredmans Epistlar, men han hade fått ett nekande svar. "Hur Leopold uppfattade sitt säkert ofrivilliga medarbetarskap kan vi bara ha de dystraste aningar om" slutar Stålmarck sin artikel, där han också konstaterar: "Man kan tycka att Bellman borde ha vetat bättre".

I själva verket är relationen mellan Leopold och Bellman en ganska intressant historia. När Kellgren i "Mina Löjen" år 1778 grymt gått till rätta med Bellman, en poet som vida överskridit de lagar som den fransk-klassiska smaken föreskrev, svarade Leopold i en dikt, som visserligen bara finns kvar i en handskrift men som mycket väl kan tänkas ha kommit under Bellmans ögon. Det heter där om Kellgren

Man kan utgå från att både Leopold och Kellgren under 1780-talet hört och sett Bellman i aktion, i den högre stockholmssocietetens kretsar. Det var säkerligen med särskild omsorg som Bellman valde de dikter i Fredmans Epistlar som han i den tryckta upplagan dedicerade till de två. Han skrev Kongl. Secreteraren Kellgrens namn över epistel 80, begynnande med en rad, hämtad från Boileaus l'Art poétique: "Liksom en herdinna högtidsklädd". Han skrev Kgl. Secreteraren Leopoldts namn över en annan pastoral, som också den motsvarade genrens regelkrav, slutepisteln nummer 82: "Hvila vid denna källa". Enligt en samtida tradition var det Leopold själv som muntligen "företrädesvis utmärkt" just denna dikt.

I januari 1792, två år efter det att Epistlarna utgivits, har Bellman dedicerat ett parti av sin kantat "Fiskarstugan" till Leopold och fru Gustafva Palmstedt. Sannolikt har kantaten framförts i det Palmstedtska hemmet. I februari samma år skrev Leopold en hyllningsdikt till Bellman, den vackraste, mest inspirerade dikt som Bellman under sin livstid blivit föremål för.

Den återfinns i kommentaren till den sedan länge utgångna standardupplagan av Fredmans Epistlar från 1927. Men den är så sällan citerad i Bellmanlitteraturen att den väl kan förtjäna att bli omtryckt här. Den skrevs sedan Bellman just tillfrisknat från en sjukdom och lyder:

Med sin invokation, sina effektfulla ordupprepningar och andra stilistiska konstgrepp är dikten onekligen ett retoriskt mästerstycke. Den har ett flyt som gör att den ännu efter tvåhundra år berör oss starkare än de smickerdikter Leopold så rundhänt strödde omkring sig. Direkt knyter han an till Fredmansdikternas bildvärld och mytvärld. Gracerna flög kring Ullas hjässa i epistel 36. Charon rodde medan vattnet "poltrade" kring årorna i epistel 59, och han saknades heller inte i den pastoral, som Leopold fått sig själv tillägnad; kanske är hyllningsdikten ett tack för dedikationen. Bilden av Bellman själv med den grönskande kransen kring håret i Leopolddikten stammar direkt från den bekanta gipsmedaljong som Sergel skulpterat. Som "Kungen bland sångare" apostroferas den hyllade. Den högre rangen av kungen bland skalder ville Leopold säkert reservera för egen räkning.

Om vänskap mellan de två vittnar bl.a. Leopolds dedikation av sitt 1790 utgivna versdrama Oden "gifvet af Auktorn som ett minne af dess admiration och vänskap". I och för sig är det alltså knappast förvånande att Bellman i ett brev i juli 1793 utbad sig favören att få ett företal till de Gellertöversättningar som just denna sommar låg under tryckpressen. Brevet, citerat i andra delen av Olle Holmbergs Leopoldbiografi, är bekant för sina något makabra slutord: "jag lefwer, tills jag luktar i likprocessen Min broders Egen vän och trogna tjänare C.M. Bellman". Kanske behagade inte formuleringen Leopolds sinne för decorum; något förord blev i varje fall aldrig skrivet.

Givetvis har Leopold också haft andra, mer vägande, skäl att inte vilja inleda något litterärt samarbete. Olof Byström har med rätta betonat att Leopold i sitt förhållande till Bellman av allt att döma skilde noga "mellan de privata, gärna oreserverade hyllningarna och det mer offentliga ställningstagandet till fredmansskalden".

I januari 1791 hade Svenska Akademien att ta ställning till vem som skulle få det Lundbladska priset på 50 riksdaler. Enligt statuterna skulle det delas ut till en författare som under fjolåret utgivit ett förtjänstfullt vittert arbete. Kellgren och flera med honom föreslog auktorn till Fredmans Epistlar. Men Leopold gjorde allt vad han kunde för att sabotera förslaget; han ville rent av låta ändra stadgarna för att omöjliggöra valet. Det gick inte Gustaf III med på. När Leopold insett att hans eget motförslag skulle falla, uteblev han demonstrativt från det sammanträde, där det definitiva beslutet till Bellmans favör fattades.

Leopolds negativa attityd till Bellmans författarskap kom till offentligt uttryck i hans avhandling "Om Smaken och dess allmänna lagar". Detta manifest trycktes 1801 men anses ha förelegat i handskrift närmast efter 1795, vid en tidpunkt då Gustaf III, Bellman och Kellgren alla hade gått ur tiden. Utan att nämna något författarnamn formulerar Leopold här en skarprättares dom, som drabbar en stor del av epistlarna och sångerna. Han skriver:

"Ett kroglag af halfdruckna dobblare, en djurgårdsbal, en påkbatalj äro visserligen ej ämnen som en läsare af smak älskar att finna skillrade. Han kan skratta, men han föraktar. Han kan gilla talangen, ifall någon röjes däri, men han ogillar helt säkert användningen".

I sin hyllningsdikt från 1792 hade Leopold inte låtit några reservationer komma till uttryck. Han hade talat om lyckan av att äga Bellman som vän och att kunna ägna sin dyrkan åt "af snillen det första i glans". Hur ambivalent hans hållning visavi Bellman egentligen var framgår av att han aldrig under sin livstid lät publicera dikten. Samtidigt vet vi att han kunde den utantill och att han ännu som blind åldring gärna läste upp den för nära vänner som gästade hans hem.

Förmodligen har Stålmarck rätt, när han menar att Leopold med en rysning skulle ha återfunnit en av sina egna översättningar i en bok som bar Bellmans namn på pärmen. Men borde eller kunde Bellman egentligen "ha vetat bättre"? Att han företog sig att be Leopold om ett företal till sina Gellertöversättningar år 1793 bör ha haft ett visst samband med den hyllningsdikt han fått av samme författare året innan. Att han inte var i stånd att genomskåda Leopolds dubbelbottnade karaktär är kanske snarast ett tecken på den troskyldighet inför tillvaron som hans Levernesbeskrivning ger prov på.

Ännu en gång på 1790-talet har Bellman betygat sin aktning för Leopold. Det sker i en dikt vid Gustaf Pilos död, tryckt i Dagligt Allehanda den 22 mars 1793. Också Pilo hörde ju till den gustavianska konstnärskretsen; ännu i sitt sista år sysselsatt med att söka hinna fullborda sin målnming av Gustaf III:s kröning. Sin dikt inleder Bellman med att ifrågasätta sin egen förmåga att att värdigt hylla den döde.: "Dristar jag min penna skär och den smyga till din stift ? " Nej, svarar han, detta uppdrag tillhör Gyllenborg, Leopold eller Kellgren.. Av någon personlig animositet från Bellmans sida visavi Leopold finns inga spår, egentligen inte av personlig motvilja från Leopolds sida heller. Leopold hade gärna sett att Bellman kunnat ta hand om hans nidvisa med Pehr Enbom, skriven i januari 1795. Bellmans sjukdom och död i februari det året gjorde att tanken inte kunde förverkligas.

Carl Fehrman

(Ur Hwad Behagas? 2002, nr 4)