Bertie van der Meij från Amsterdam kom till Institutionen för nordiska språk i Lund 1982 och arbetade där några år innan hon återvände till Nederländerna för att ägna sin tid åt att översätta svensk litteratur till nederländska.
En vårdag anordnade institutionen personalutflykt i stadens omgivningar. Efter picknicken slog sig en av professo-rerna ned på en sten med vinglas och gitarr och sjöng och spelade en Bellman-visa. Hela personalen sjöng med. Bertie upplevde också spontana hemmakonserter där man sjöng Bellman, Taube och Sjöberg. I studentkorridorer hörde hon unga människor spela Bellman i moderna musikarrangemang. Denna levande svenska sångskatt gjorde stort intryck på henne.
I ett välskrivet förord till sina Bellmanöversättningar härleder hon svensk vistradition från Wivallius och Lucidor och jämför dessa med Villon.Via Wennerberg, Dan Andersson, Taube och Sjöberg kom hon slutligen fram till Cornelis Vreeswijk, sin landsman, som är så känd i Sverige och så okänd i Nederländerna.
Där har Bellman ändå länge varit känd av Sverigeresenärer. I en reseskildring från 1877 kallar författaren Marcellus Emants Bellman uppskattande för "Europas måhända största improvisatör". Översättningarna har dock inte varit många, Bertie van der Meij nämner en flamländsk prosaöversättning (Ep 39) från 1860 och en epistelöversättning (Ep 81) från 1998 i tidningen NRC-Handelsblad. Vreeswijk översatte 15 Bellmanssånger till nederländska, varav tre finns på cd (Ep 27, 72 och 81), övriga har aldrig publicerats.
För sina översättningar till neder-ländska av svensk litteratur - till de översatta hör Torgny Lindgren,Göran Tunström, Lars Gustafsson, Sven Delblanc, Kerstin Ekman och Agneta Pleijel - fick Bertie van der Meij år 2000 ett av Europas finaste översättarpriser, nederländska Martinus Nijhoffpriset. Priset ger översättaren 300 000 kronor att använda efter eget val. Förlagen, som slipper betala kost-naden för översättningen, kan då förmås att ge ut även mindre publikfriande verk. Tack vare priset har hon kunnat översätta Söderbergs Den allvarsamma leken och det urval av Fredmans epistlar och sånger som här presenteras. Hon planerar att översätta mer av Söderberg, samt Drottningens juvelsmycke av Almqvist. I sitt val av tjugufyra epistlar och elva sånger har hon utgått från deras popularitet men även sett till att olika genrer är representerade (glada och sorgliga visor, dryckesvisor och kärleksvisor, bibelparodier och natur-lyrik). Texterna är tagna ur Bellmans-sällskapets standardutgåva. Varje över-sättning ledsagas av en sida ursprungs-musik från 1790 eller 1791 och Per Kraffts porträtt av Bellman från 1779 pryder omslaget till volymen.
Översättningarna följer noga Bellmans rytmer och kan sjungas till dessa. Rimmen har bibehållits och omdiktningen är synnerligen skickligt gjord. Den som tror att översättning ska vara så ordagrann som möjligt blir måhända förvånad när "Hvita ben!" översätts med "Melk en bloed" (mjölk och blod) men det nederländska uttrycket syftar just på frisk, ungdomlig kvinnlig och sinnlig fägring. Orden motsvarar Bellmans intention vida högre än om det stått "witte benen", som ju dessutom slår sönder rytmen. Av vår 1700-tals-Bellman har Bertie van der Meij lyckats skapa en modern nederländsk Bellman med här och där några klädsamma arkaismer för att antyda den svunna tiden.En mycket njutbar och kongenial text har det blivit. Vi kan verkligen lyckönska oss till att en så skicklig översättare ägnar tid åt svensk litteratur.